Tant Greta som kom tillbaka.

Allt val, men har inte haft internetuppkoppling och nu har jag brattom. Hor av mig pa spondag igen. Kram alla.

Quilemane, ett åttavåningars hotell i gammal kolonialstil, en stolt skugga av sitt forna jag även om relativt nyrenoverat med blå-grå-falmmig heltäckningsmatta som luktar lite mögel. Hälften av rummen kan inte hyras ut för de är inte funktionsdugliga.

Så här sitter jag nu i detta stora, en gång i tiden utomordenligt lyxiga hotell. Knappar att trycka på lite här och där till våningsstäderska, kökspersonal, reception och jag vet inte vad. Men jag tror inte någon av alla dessa knappar fungerar. Men det värsta är att det finns INGA NÖDUTGÅNGAR. Jag bor längst in i en korridor på tredje våningen. I morgon flyttar jag!!!

När jag frågade i receptionen efter nödutgångar, så tittade mannan lite förvånat på mig och sa mycket ”förtroendeingivande”: Inga problem, det har inte hänt något än.

Vad bra sa jag, då kan jag sova lugnt i natt. Jordbävningar händer alltid på andra ställen.

Kan man tänka sig. Inte det minsta ont i matmagen, feber, huvudvärk eller något illamående på hela dagen. Känner mig faktiskt frisk igen. Visst är det underbart att känna att man är ok och dessutom mår bra i själen. Ja, jag blev så glad så jag skickade iväg mitt CV till diverse organisationer. Hoppas nu att någon nappar. Är beredd att sluta mitt nuvarande jobb till den 31 juli, sedan packa och skicka hem grejer till Sverige i Augusti och så förhoppningsvis starta något nytt den 1 september. Dessutom har jag 40 inarbetade semesterdagar att ta ut så snart som möjligt. Nu skall snart Ausi ge sig iväg ut och äta middag med Lotta. Jag är nämligen urtråkig för jag gillar inte restauranger. Eva är på ingående efter en utflykt till Damaskus i Syrien och då har vi massor att prata om i kväll. Gör gött söm ä säjer i Värmland.

Laika, hon är väl omkring 6 till 7 år gammal storvuxen med svart tjock päls och helt vita ögon - hon är nämligen blind sedan några år tillbaka. Nu har hon hamnat hos mig. Ägarna flyttade till Maputo i februari, men sa att de ville ha henne med sig, bara de kunde ordna med en lämplig transport. Buren som H hade ordnat var alldeles för liten, bara Laikas bakdel kunde passa in. Så det blev ingen flygresa för henne den gången, och det tycker jag nog var lika så bra. Att sätta en supertillgiven hund som dessutom är blind, i en bur, och sedan placeras bland annat transportgods i en bullrig flygplansunderdel, vore förmodligen rena tortyren. Men problemet är ju att jag blir mer och mer fäst vid henne för varje vecka som går. Malou däremot, den unge herrhunden som jag också tillfälligt tagit hand om har fått ett fosterhem, men jag väntar bara på att de skall bygga ett fint litet hundhus, eller hundkoja till honom. Sedan skall jag “skola in” honom ett par gånger innan han får flytta för gott. Vill ju se att de som tar emot honom vågar klappa och kela med honom. Detta är Moçambique och hundar anses inte har mer värde än något som skäller och vaktar. Att en hund har känslor och behov, tycks tyvärr många inte förstå. Jag har just varit ute och sagt god natt till dom, pratat en liten stund kliat Laika lite extra bakom öronen. Hon njuter av de små stunderna. Hon suckar och tungspetsen far in och ut genom munnen medan hon sträcker på halsen så att jag skall komma åt, halvblundande lyssnar hon på mitt småprat. Jag ber dom inte skälla för mycket i natt. Hoppas de gör som jag bett dem.

Småfebrig, huvudvärk, hela systemt i uppror. Det blir inget skrivande i kväll.

Har du tänkt på att man kan baka en hög kaka i en “4 kg” tom torrmjölksburk. Det gjorde Nina idag. Enligt urgammalt recept från hennes rysa mormors mor, bakade Nina en saffransbulle på högkant, fylld med russin. Bokstäverna RX tror jag det var på toppen, som symboliserar Jesu uppståndelse. Till kakan som skars i skivor med “locket” intakt fick vi någon sorts söt ostgrejs. Riktigt smarrigt minsann och den satt fint efter Janssons frestelse. Tänk dig att äta Jansson i Afrika. Stämningen var helt rätt, molnigt och småregn inte alltför varmt, precis som en vanligt svensk campingsemesterdag i Augusti. Fick nästan lust att sätta upp tältet i Ninas trädgård, bara för att få höra regndropparna slå mot tältduken, ligga gott nerstoppad i en lagom fuktig sovsäck på en knarrig luftmadrass. Oj vad mysigt.

Många frågar vad vi gör. Eftersom jag hade föregående text klar så satte jag in den i bloggen. Lite väl lång. Förlåt. Men jag kommer att skriva fler gånger på engelska, eftersom en hel del av mina besökare kommer från andra länder. Igår var det Nigeria och idag någon från ett EU-land. Men kanske borde texterna vara lite kortare. Skall tänka mig för lite mer nästa gång.

Monday afternoon, and the Animadora Suoma Emane, 30 years old and mother of six children, starts preparing for a trip to the centre of Nacala-a-Velha during four days. She has been called in by her supervisor, Mr Agy, for a refresher course arranged for community volunteers in the Nutrition Program run by Save the Children, USA in Nampula Province, Mozambique. Souma is really happy about going away for a few days and looks forward to meet with her colleagues, the other animadoras in her district. In all, they are 23, but she will only be meeting 12 of them during these days. Her mother who lives in the next village came yesterday to help taking care of her husband and the six children from 3 to 16 years old. Even her husband, Busha Momade is happy about her having a possibility to participate in these courses. Since she began working as a community volunteer 2003, or Animadora as we call them, he has seen remarkable changes in their village with less children suffering from malnutrition and diarrhoea. He is proud of her and feels that he also is a part of the improvements in their village. He has been chosen by the community members to be the guardian of the animadoras mother-groups vegetable gardens and their cassava multiplication field. Each Animadora is responsible for two mother-groups that she meets with twice a month. Every Monday and Tuesday afternoon Souma is giving a lesson and a practical demonstration in one of the eight key messages about nutrition and health. She is responsible for 30 mothers divided into two groups, but normally there is a lot more people coming and listening to what she has to say. The women are gathered under a tree close to her home, and as other people pass by, both men and women – out of curiosity they stop and they listen. The next morning at 07.00 she is ready to leave home. First she hear the car, then a little later she can see the white ambulance with the small read Save the Children emblem on the door coming closer on the dusty road leading to her little house in Mutumunta village. Mr Afai greets her with a big smile. She is not the first one to be picked up, the ambulance is almost full and she can hear the other animadoras singing and laughing inside the ambulance. A few days away from home, together with other women and a lot of talking and friendly gossiping is waiting. This is the reward four times a year for being an Animadora. None of them gets any payments for their work as it is entirely voluntarily. They have all been specially chosen by a group of informal and formal leaders in their villages and they know that their neighbours and other community members have high expectations on them. Some of the Animadoras is even called in to assist during labour, helping resolving family problems and giving advice when a child is ill. After two hours on the bumpy, dusty road the ambulance enters Nacala-a-Velha and their temporary home for three nights. Mr. Agy, the Conselheiro/Supervisor is prepared with a welcome breakfast, and information about the program. These days they will talk about nutrition and the pregnant woman, nutrition needs for severely sick people, prevention of sexually transmitted diseases, Hiv/Aids and finally about conservation of seeds, drying of fruit and green leaves. During the sessions each one of the animadoras has to practice giving a lesson in front of her colleagues. It gives them the training and security needed to work in a culture where the woman normally doesn’t talk in front of others. The air is hot and they all sit on traditional mats on the floor in the local house with open sides. Some of the Animadoras have brought their babies, as they are still breastfeeding. Among the animadoras it is common to breastfeed up to six months without giving anything else to the baby. After that they continue with complementary breastfeeding of the child up to around two years of age. This is one of the key messages they have adopted. Souma is standing up and starts talking about the nutritional needs for the severely sick people. She is a little shy in the beginning, probably because I am in the audience, but only after a few minutes she has totally forgotten about me sitting there. The subject and what she has to say now absorb her completely. She is proud of herself, keeping her head up and looking at all of us as she speaks. She obviously knows what she is talking about. During one of the pauses, she tells me that she is also participating in the governmental project of alphabetisation five days a week. She wants to learn how to read and write, as she understands how important this is and she says: It opens up my head. She tells me that four or her children are going to school and now for the first time in life she has got the opportunity to learn something herself. Like other Animadoras that I have met, Souma tells me that there is a request from other neighbouring communities who have heard about her lessons, and they now wants her to start new mother groups with them. She is allowed to do that after have worked with a group for one year, as the mothers by then have heard all the messages twice and probably have changed some of their earlier habits. But first of all, she must contact the local leaders in the new community and present her messages for them for approval, and after that, they will indicate the mothers who can participate in her new groups. It is important that each Animadora has got support from the local leaders in a nutrition support group. They can help her to implement behaviour changes among the families, like construction of latrines and small hygiene environmental activities as construction of a little table to put the clean plates and food. The support group also mobilize and organize the mothers for work at their common vegetable garden or multiplication field. Some of the mother groups succeeded in producing sufficient vegetables for personal use and even selling a part of the production. The money they earned was either divided among the members in the group or the community decided together what to do ex. Buying of cement for construction of a small storehouse for seeds, or buying new seeds for the next season. Soon the fourth day is coming and it is time to go back home again. By now everyone is eager to go back home to their families. The animadoras have had three days to repeat and learn, three evenings to talk, telling stories, eat, sing and dance with each other, and now it is time to break up. It ends as it begun, singing in the ambulance as Mr Afai brings back each one of them to their homes and their waiting families. Back home again, Souma can see her chickens running around the house and some of the ten eggs that the hens were sitting on when she left have now hatched. She is a wealthy woman because she has got healthy children and does not have to spend money on buying medicines or loosing valuable working hours in walking for hours and then standing in a long queue of waiting mothers with sick children in front of the local health post. She knows and her neighbours know.

Superslarvig dag. Hemma och bara ätit smått. Fruktsallad, torkad frukt, nötter, massor av tea med mjölk och fem skivor knäckebröd med tjocka skivor av ost. Var visserligen och handlade idag, men lust att laga mat - NEJ. Tänker på gammelmormor som levde på mandelkubb och kaffe. Skall jag bli en sådan kvinna när jag blir gammal? En del föds med en brinnande aptit, tänker på mat med glädje, handlar och lagar till spännande rätter. Jag föddes nog utan den delen i min hjärna, äter för att man skall, klockan bestämmer och talar om när det är dax. Tråkigt faktiskt - att inte längta. Fast det är inte helt hopplöst, jag längtar alltid efter en god frukost.

Vad var det jag sa? Tidstjuvarna har åter igen trollat bort en hel vecka. I morgon är det långfredag. Jag har en speciell relation till långfredagar, för det var just en sådan dag som jag under tretton timmars svett och stånkande födde vår yngste son för 33 år sedan. Han var välgödd av mandel, stor och blålila, vägrade pipa ens det minsta lilla. Snabbt rusades han ut till upplivningsbordet och all personal försvann som i ett trollslag. Vi hade tur, han klarade sig bra utan några men. Jo, kanske en sak, han vägrar äta mandel.