Tant Greta som kom tillbaka.

Laika, hon är väl omkring 6 till 7 år gammal storvuxen med svart tjock päls och helt vita ögon - hon är nämligen blind sedan några år tillbaka. Nu har hon hamnat hos mig. Ägarna flyttade till Maputo i februari, men sa att de ville ha henne med sig, bara de kunde ordna med en lämplig transport. Buren som H hade ordnat var alldeles för liten, bara Laikas bakdel kunde passa in. Så det blev ingen flygresa för henne den gången, och det tycker jag nog var lika så bra. Att sätta en supertillgiven hund som dessutom är blind, i en bur, och sedan placeras bland annat transportgods i en bullrig flygplansunderdel, vore förmodligen rena tortyren. Men problemet är ju att jag blir mer och mer fäst vid henne för varje vecka som går. Malou däremot, den unge herrhunden som jag också tillfälligt tagit hand om har fått ett fosterhem, men jag väntar bara på att de skall bygga ett fint litet hundhus, eller hundkoja till honom. Sedan skall jag “skola in” honom ett par gånger innan han får flytta för gott. Vill ju se att de som tar emot honom vågar klappa och kela med honom. Detta är Moçambique och hundar anses inte har mer värde än något som skäller och vaktar. Att en hund har känslor och behov, tycks tyvärr många inte förstå. Jag har just varit ute och sagt god natt till dom, pratat en liten stund kliat Laika lite extra bakom öronen. Hon njuter av de små stunderna. Hon suckar och tungspetsen far in och ut genom munnen medan hon sträcker på halsen så att jag skall komma åt, halvblundande lyssnar hon på mitt småprat. Jag ber dom inte skälla för mycket i natt. Hoppas de gör som jag bett dem.