Tant Greta som kom tillbaka.

Samma fråga som alla andra dagar: Vart tog denna dagen vägen? Första gången jag tittar på klockan har hon hunnit till 14.15, magen kurrar. Irriterande att bli påmind, när man inte har tid.....Uppgifterna på bordet har kännts kul idag, bra möte med mina distrikstsupevisores, assistentes och coordinador, chefen håller sig lugn. Nu har alla gått hem och kontoret är tomt sånär som på mig. Lyssnar på musik och läser lite bloggar. Känns nästan syndigt att göra sådant när jag sitter här. Mörkret har börjat krypa in och om bara några minuter är det helmörkt ute - här går det fort.

 Eva är hemma, så det känns trevligt att gå hem. Hon hade med sig BELA som är mamma till min hundflicka NODDY. Ja, vi är faktiskt "tanter med hund med  rejäla skor på fötterna". Ja ni skulle se mig idag. Vinröd blus från Bangladesh, hemgjorda örhängen, svarta byxor från Sumatra och Eco sandaler modell kraftiga. Tur att inte Lotta är här och ser mig för då skulle hon få ett anfall. Men oj vad bekvämt!

Eva står i köket och hackar champinjoner, jättechampinjoner! På väg hit till Nampula köpte hon en hel plastpåse full för 10 Medical, eller cirka 3 kronor. Snart kommer köket att fyllas av den härliga doften av stekt svamp. Till skillnad från mig så är Eva intresserad av matlagning,. Det är ju inte så konstigt eftersom hon har en restaurang på Ilha de Moçambique, ön som en gång var Moçambiques huvudstad. Men nu har hon tagit lite ledigt och leasar ut restaurangen i några månader, vilket jag är glad över för då kommer hon hit till Nampula lite mer. Vi svenskar blir ju lite av familj med varandra så här långt hemifrån, så Eva, Lotta, Nina och Paula blir lite grann som systrar.

Men nu är jag trött orkar inte skriva mer, skall krypa ner mellan lakanen. Hej då!

Sov så gott i natt så jag försov mig i morse. Sitter nu och väntar på en chaufför som skall komma och hämta mig. Ytterligare en dags arbete här i Nacala och sedan tillbaka till Nampula i eftermiddag. En av compoundens vaktmästare är i full färd med att klippa gräsmattan i den lilla parken mellan husen, värdfolkets äldre manliga hemhjälp håller som bäst på och tvättar kläder - handtvätt. Tvättmaskin fungerar ju inte om det inte finns rinnande vatten. ----NU kom bilen, en Toyota ambulans fullpackad med folk som skall ut på landet och sina respektive jobb.

Nacala kontoret i full aktivitet, entrén packad med folk som kommit in från distrikten för att nu lämna in sina rapporter, få nya statistik listor att fylla i, skriva rekvisitioner och förbereda sig för nästa arbetsomgång. Stämningen är hög och det är påtagligt att man uppskattar att komma in till stan och träffa kolleger. Man skrattar, berättar historier för varandra, dricker kaffe eller te alltmedan sekreteraren i receptionen har fullt sjå med att besvara frågor och svara i telefon. Känner hur mitt ansikte klyvs i ett lyckligt leende. Jag njuter av att se alla dessa kolleger, glada och uppenbarligen nöjda. Det är tyvärr annorlunda i Nampula, som är så mycket större och mer anonymt. Inte sitter folk i receptionen och skrattar eller berättar historier. Nej där sitter förhoppningsfulla och nervösa jobbsökande, eller tillfälligt inhyrda hantverkare som väntar på uppdrag.

Alltmedan jag går in på Agy,s kontor, han är min koordinatör, tänker jag på gårdagens häftiga avskedsfest för Artur och Sara. Det var helgrillad gris, massa revben, vitlöksbröd och sesamfrö täckta gröna bönor. Barn och vuxna plaskade i det 29 gradiga havet, skratt, kramar och mycket prat i luften. En del av de inbjudna hade inte träffats på länge, så det var mycket att ta igen. Artur och Sara har just sålt sin lodge med dykarcenter, Bay diving, och har nu köpt ett hus på Ibo. De kommer att ta turister som vill dyka med sig ut på sin husbåt för längre utflykter bland öarna och reven i norr. Bay diving har under många års tid varit samlingsplasten för alla när de kommer till Nacala så det kommer att bli tomt efter dem, riktig tomt. Tänk att inte kunna åka dit, äta lite gott träffa vänner och bekanta, och sedan slänga sig i havet eller i poolen, allt till ett rimligt pris. Ja var sak har sin tid och jag hoppas nu att Sara och Arthur lyckas mes sitt nya företag, hotellbåt med dykning och snorkling bland reven mellan öarna i Nora Moçambique. Helt klart skall jag ta mig dit och hälsa på en dag.

Frangipaniträdets blommor har börjat falla till marken, och de sprider en vidunderlig doft som letar sig fram till terrassen där jag sitter och njuter av mitt morgon tea, fruktsallad och hemlagad yoghurt. Palmerna prasslar i vinden och hundratals småfåglars kvitter inbegripna i hemliga samtal sinsemellan, jag njuter. Befinner mig i mina vänners trädgård här i Nacala. De bor i ett inhägnat bostadsområde "compound" med en liten park, gemensamhetslokaler och en numera torrlagd swimmingpool. (p.g.a. kronisk vattenbrist). Det är tio mindre villor på området och i en av dem bodde jag mellan 2002 och 2004. Husen byggdes av Finida, som motsvarar svenskarnas Sida i slutet av 70 talet. Lite sentimentalt att komma tillbaka till compounden, men också befriande att ha flyttat. Allt är toppmodernt med nordisk design och nordiska möbler men INGET VATTEN. Mina vänner har en liten apparat som extraherar vatten från luften. Det är en uppfinning från Gulfkrigets tid, då soldaterna i öknen måsta ha vatten. Så nu har Juel och Sandra sin egen lilla vattenmaskin till ett pris av 8000 kronor. Den drar förvånansvärt lite ström och i det långa loppet har det lönat sig för dem, både frustationsmässigt och ekonomiskt. Att inte köpa vatten i petflaskor, att inte köra långa rundor med bil med vattentank på flaket för att köpa den dyrbara och ofta smutsiga varan. Apparaten har nu fungerat i 2,5 år utan problem. Så idag har jag gjort morgontoaletten i rent drickbart vatten - de ni bortskämda svenskar. Glädjeämnen finns det gott om, och de varierar för oss alla invånare på jorden. Att få ihop tillräckligt med pengar att ge mat till sin familj i en hel vecka, kan förmodligen ge lika mycket tillfredsställelse och glädje i själen som en nyinköpt soffa på IKEA för en familj i Malmö eller Stockholm. Bådas glädje räcker förmodligen lika länge. Eller mamma http://ajaxen.blogg.se fröjd när lillprinsen äter sin mat utan problem, eller när fru pusselbit http://pusselbitarna.blogspot.com lyckas få ihop hela familjen en till en glad och mysig fredagskväll, och vimmelmammans www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman/ kamp och seger mot en hotande cancer. Tag gärna en titt in på deras kärleksfulla och varma bloggsidor. Det finns en hel del att vara lycklig för och man bara tänker efter.

Det känns lite olustigt i dessa dagar. Jag berättade för ett tag sedan om morden i Mogincual distrktet, där en Rçda Kors frivillig arbetare  beskylldes för att sprida colera, och sonika mördades. Sedan misshandlades poliserna av uppretade folkmassor och administatören för området tvingades gömma sig.  I efterdyningarna arresterade polisen 29 personer, placerade dem i en cell inte större än 3x3 meter med en ynka liten lucka som lufthål. Natruligtvis ingen toalett.  I förrgår dog 12 av de intagna på grund av syrebrist och dagen efter ytterligare tre. Nu är det uppror i hela distriktet. Folk flyr till intilliggande distrikt, barnen förlorar skolgång och ingen vet vad som kommer att hända. Guvernören var där igår och nu ställs ansvariga poliser inför rätta. Men vad händer nu? Begravningar och upprörda känslor, oro och misstänksamhet. Vi har personal i detta distriktet, men de kommer nu in till Nampula i Helgen. På måndag får vi höra mer i detalj av dem om vad som känt och vad folk tänker.

Jag har varit utan regelbunden internet anslutning sedan nästan en vecka nu, därför denna tystnad. Idag åker jag i alla fall till Nacala för att jobba där fram till Tisdag. Skall bli gott.

Kram alla.

Varit ute på skumpiga vägar med USAID besökare, träffade en distriktsadministratör och en sjukvårdsdirektör. Lyckat slut på denna dagen. Här i "Mozlandia" är allt mycket byråkratiskt. Man kan inte komma till ett distrikt = kommun utan att först hälsa på högsta hönset och meddela att man kommit och vad man skall göra. Han måste ha koll på ALLT. Om man inte följer dessa procedurerna så riskerar man ett mindre gott samarbete i fortsättningen. Folk är hyperkänsliga för den byråkratiska ordningen och makten. Alltså, smilet påkopplat, vänliga ord, vänliga fraser som vi nu kan utantill, allt gick finfint, nu är dörrarna öppna. Vi har 14 distrikt tillsammans i vårat projekt och i min del skall vi på tre år "omvända" 127.000 mödrar till att använda sig av en sundare mat- hygien och hälsovanor.

Alltså att tvätta händerna, dricka rent vatten, äta fler saker än bara vit gröt, gå och vaccinera barnen, etc. Nu är det bäst jag slutar annars riskerar du att få hela listan av undervisningsteman, metoder och annat intressant.

Nu är jag hungrig, skall gå hem..... Kram alla.....

Vilken dag!!!! Fullständigt kaos från det jag satte nyckeln i låset på jobbet. Blev fullständigt överfallen med möten, problem, inga pengar, inga chaufförer, inga kontrakt, USAID besök som kommer i morgon och den osäkra säkerhets situationen i kustdistrikten. Ett antal frivilliga hälsoarbetare i distrikten har dödats då de blivit misstänkta för att sprida kolera. Detta händer varje år, men har nu lett till att Röda Korset har dragit tillbaka sin personal i vissa av distrikten. Vi har dragit tillbaka i ett av våra distrikt - åtminstone för ett tag. Namnet Clorin liknar kolera och på portugisiska är det cloreto och colera - ganska lika eller hur?

Nu, folk har lämnat kontoret, det är bara jag och en konslut kvar. Äntligen kan jag börja jobba och tänka lite, men först några rader till bloggen.

Internetet har inte fungerat på hela dagen, det är alltså inte bara hemma hos mig som det fallerar, utan även här. Vi har inte haft fast telefon sedan första veckan i december och vi är cirka 80 anställda om jag räknar in "utepersonalen" som vakter och chaufförer.

Nej nu får jag sluta gnälla så jag inte drunknar i hopplöshetens träsk. Skall leta efter några positiva saker att tänka på innan jag tar itu med jobbet igen.

Det bara bryter och bryter, kan inte skiva något eller få något skrivet att "fastna". Jag GER UPP för idag.