Tant Greta som kom tillbaka.

Huvudet dunkar, näsan rinner, kroppen är öm - hualigen vad jag känner mig kass där jag sitter i bilen på väg hem till Nampula. Paulinho, min chaufför för dagen kör lugnt och tillsammans lyssnar vi på afrikansk musik. Bilen är ny och luktar gott så egentligen har jag inget att klaga på. Väl hemma möts jag av Noddy som dansar sin vanliga tvåbenta välkomnande hund dans, och så min väninna Eva från Ilha. Det är ju 1a maj i morgon så vi hade tänkt åka till Ilha = ön i helgen, men nu får vi se hur det blir. Kanske sker ett under i natt - vem vet. I sådana fall vaknar jag pigg och frisk. i morgon.  Man kan ju hoppas. "svin" influensan har nog inte nått hit ännu. Det är ju inte så många turister som besöker Mozambique precis.

Como Vai a minha querida? Viana låter glad när han frågar mig hur jag har det. Han ringer eller messar diverse meddelanden, ibland längre än min gamla Nokia telefon kan klara av. Vi träffades för cirka ett år sedan när han besökte min organisation. Som det är med vissa människor så hittar man genast en gemensam tråd och vi fastnade i ett livligt samtal om politik och politikens villkor i Mozambique och i Sverige. Jag berättade att jag suttit i kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige innan jag lämnade Sverige och flyttade till Afrika. Hans svarta ögon glittrade och skrattet var hjärtligt när han utnämnde mig till nästa presidents rådgivare. Han har nämligen startat ett nytt politiskt parti här i Mozambique, ett parti som enligt hans mening skall vara DEMOKRATISKT, Uniao Demokrata de Mocambique, UDM. Så erkände han att "Vi afrikaner vet ju egentligen inte vad demokrati är, vi måste lära oss." Jag fick då erkänna att jag vet inte hur man gör när man undervisar politiker i demokrati, det är en process som inte alltid är så lätt. Sedan dess har vi utvecklat många tankar omkring detta. Nåväl, min son Ludvig, har designat deras flagga som nu syns av och till i Mozambikansk TV eller i deras utskick. Så lite stolt är jag faktiskt. Den 25 Maj skall partiet officiellt lanseras med dunder och brak. Har blivit inbjuden, men som utlänning som arbetar för en hjälp organisation är det en absolut omöjlighet. Vi måste vara absolut neutrala. Fast nog hade det varit kul. Dagen innan flyger jag med USAID,s lilla tvåmotoriga Avionetta till Morrumpula i mellersta delarna av Mozambique. Vi skall ha ett tredagars möte om utbildningsmaterial för folk på landet. Så jag får nöja mig med att se på TV hur Viana lanserar sig som partiledare och UDM som det senaste i raden av nya oppositionspartier. I hemlighet så håller jag alla tummarna för honom och demokratin.

Måndag kväll, sitter i soffan och läser kommentarer i min blogg. Minnena rinner till och jag minns 60-talet flower power, hur vi satt vid foten av frihetsgudinnan på torget i Karlstad och målade vackra figurer i asfalten med glada pastellkritor. Räven spelade gitarr och livet var helt underbart. Jag hade ett par favorit långbyxor, ett par knall oranga mjukisbrallor, blusar med blommor i alla kulörer, långt hår och stora halsband. Vi var så SNÄLLA och med dagens mått otroligt skötsamma. Så sitter jag här och minns på samma sätt som raggarna och långt senare punkarna minns sin tid. Tiden försvann och nu är jag en tant i Afrika med hemlängtan till Sverige. Fast jag siktar på att bli 130 år gammal (om kroppen håller och själen vill) så än har jag tidJ Det är så mycket kvar att upptäcka och att göra.

Dom kom tillbaka, orden alltså. Det skedde under en långpromenad här i Nampula i morse. Det är lite svalare nu, även om 20 grader ute betyder - frysa lite, och alltså riktigt skönt att vandra omkring. Hade tänkt passera marknaden och se om det "kommit in" några nya blusar till något av de hundratals second hand marknadsstånden. Jag köper alla mina kläder här på secondhand, märkeskläder för en tia eller en ny Speedo baddräckt för en femma. Vissa kläder har prislapparna kvar från västvärldens lyxöverskott - det som inte gick att sälja skänks till välgörande ändamål, och hamnar så slutligen här, på den lokala klädesmarknaden i Nampula eller i någon av de andra byarna. Det är faktiskt inte så dumt, för detta innebär att den fattigaste mozambikanen faktiskt kan klä sig anständigt och småhandlarna som säljer får den lokala familjeekonomin att rulla. Så alla glada svenskar, fortsätt att dumpa överskottet i ADP:s , Svalornas, Frälsningsarmens eller Emmaus containers. Försäljarna skrattar gott när de ser oss "vitingar" på shoppingtur, och jag hörde en gång kommentaren: Först ger de bort sina kläder, sedan kommer de hit och köper tillbaka dem från oss. Jo, så är det faktiskt. Själv lade jag hela min garderob och en hel del annan mjukt i några containrar när jag lämnade Sverige 1995.

Luften är svalare, det är så behagligt så jag vill nästan jubla högt där jag går mellan mitt hus och jobbet. Pedo-metern påkopplad, I-poden spelar hög musik och jag mår så in i himlens gott och det "slår mig" - jag LEVER och är frisk. Jag drar djupa andetag, känner en oerhörd lycka, här går jag, privilegierad, frisk och har ett jobb, vänner och planer för framtiden. Min känsla för nuet har definitivt förstärkts med 100% efter att ha följt vimmelmammans blogg. Jag skriver inte mer om henne, men sök upp hennes sida och drunkna i tankar om kampen mot cancer, glädje förtvivlan och hopp. Hennes blogg är sann, lättläst och proffsigt skriven. http://vimmelmamman.blogg.se

Så nu sitter jag här i mitt relativt svala vardagsrum, Noddy ligger alldeles tätt inpå mig, Aida har just hämtats av sin mamma. Mozambique håller på att tystna, folk har gått hem till sina hus, gatan utanför är tom, minibussarna har slutat cirkulera, det är kväll.

Under två veckors tid reste jag runt med ett vatten borrar team. Jag videofilmade och tog massor av foton. Hade väl en tanke på att kanske använda materialet för att sprida mer information om hur det går till att borra efter vatten. Men det blev inget mer - som så ofta händer. Jag hade i alla fall två synnerligen intressanta veckor tillsammans med "grabbarna" vid borren.

Hur ofta smakar du på vattnet som så självklart kommer ur din kran? Jag menar verkligen SMAKA och känna. Jag älskar gott vatten, friskt och rent vatten. Under ett års tid så bodde jag i ett litet hus i en mindre ort här i Mozambique. Det enda vattnet jag hade var regnvatten som samlats in på mitt tak och runnit ner i en liten tank vid huset. En och annan liten "gecko" (djur som kryper på väggarna) slank ner i tanken, när det regnade som mest. Då kom min fiffiga manliga gamla hemhjälp på att klippa upp en coca cola burk, perforera den i botten med en stor spik och sedan placera burken i det så kallade stupröret. Ja, så fixade han en sil för regnvattnet. Vattentanken är den lilla "lådan" med bla. en blå mugg ovanpå. Men det värsta med huset var alla spindlar och stinkbaggar som kom in i huset på kvällarna. Stinkbaggarna kom i hundratals, och när de blev stressade luktade de som någon sorts diesel. Tyckte aldrig om detta huset. Och när det inte regnade så fick jag åka flera  km för att hämta vatten i hinkar.

Under två veckors tid reste jag runt med ett vatten borrar team. Jag videofilmade och tog massor av foton. Hade väl en tanke på att kanske använda materialet för att sprida mer information om hur det går till att borra efter vatten. Men det blev inget mer - som så ofta händer. Jag hade i alla fall två synnerligen intressanta veckor tillsammans med "grabbarna" vid borren.

Har stängt av min telefon. Efter tre förfrågningar om pengar, där en av dem via sms lyder så här: Hello Stina are you ok. I am not good because I finished drink tablets yesterday of Malaria, and I do not have money to buy food reforce my power. Can you bring to me 1.000 mts to buy food to me please? I asking my mother now she said that do not have because she used all her salary. (Själv äter jag mat i två veckor för 1000 mts).

Innan fick jag ett sms med ett bank kontonummer med uppmaningen att sätta in lite pengar för personen i fråga behöver dem till påsk!!! Och så har en av målarnas bröder mist en fru och han behöver nu lite pengar. JAG BLIR SÅ TRÖTT på alla dessa tiggerier som inte ens är försynta förfrågningar utan mer uppmaningar att ge. Som vit och relativt "rik" anses jag som en sorts gratis bank, speciellt inför större helger och högtider.

Alltså har jag ett "hemligt" telefonnummer sedan mer än 6 år tillbaka. Gav det idag till min chef eftersom han i två dagar sökt få tag på mig i angelägna ärenden. Han lovade att inte använda det numret mer än om det blir ett hotande kärnkraftsanfall mot Nampula eller nya gardiner till kontoret. Låter tryggt, så det får jag lita på.

Jag fryser.

För första gången på länge så fryser jag. Det har regnat och varit mulet nästan oavbrutet i mer än ett dygn, fåglarna kvittrar, myggen samlas bakom gardinerna på myggnätet i fönstren och vädret känns skumt. 23 grader och det är ruggigt. Det är lite samma känsla som när man vaknar i tältet på en campingplats och det har regnat hela natten, allt är vått och man måst gå på toaletten.

Vi har cyklon tid nu, och det är en på gång norr om Madagaskar som ligger rakt utanför Mozambique. Den förra cyklonen Izilda, landade mer söderöver i Inhambane.

Det är lågfredags morgon och helgdag för de kristna, alltså är mannan som just nu kom för att måla mina fönster Muslim. Alla andra är i kyrkan sedan klockan 7 i morse. En kollega har haft semester en hel vecka för arr ordna med högtidligheterna i kyrkan under denna helgen
.

Två hårdkokta ägg, en liten biff med mycket vitlök och ett stort glad passionsfruktjuice, det är min kvällsmat i kväll. Det är skärtorsdagskväll och i morgon är vi lediga. HURRA vad gott. Då skall jag skriva min tre månades rapport och fylla i min "timesheet" som alltid blir liggandes till sist av någon anledning. Den fylls i digitalt och tar ganska lång tid ibland - på grund av vårat superslöa system, och jag har inte tålamod att vänta. Har nu "uppdaterat" mitt system här hemma så jag åtminstone har internet 24 timmar om dygnet.

Oj nu kom Noddy in, svansen viftar enormt, hon har FYNDAT I SOPHÖGEN. Jäklar hon har hittat en benbit full av småmyror - det kanske "kittlar gott i kistan" som björnen sa i djungelboken. Har försökt förklara kompost systemet för min hemhjälp, men han tycker tydligen att det kan vara bra att slänga allt och dessutom inte täcka över. Får väl repetera informationen på måndag. Måste ta hand om henne och myrorna. Ha de gott.....

Klockan ringer 05.15. Känner mig lite seg men kommer snart igång - dusch, tevatten på plattan, fruktsallad till frukost, Noddy får sin skål med hundpellets, skyndar för att hinna bli klar till 06.30. En hel del förberedelser eftersom jag skall ut på landet tillsammans med en kollega. Tänderna är borstade, väskan packad och så sitter jag och väntar. Väntar mer och mer, så kommer äntligen bilen en timma och femton minuter försenad. Ser hur chauffören kliver ur med ett grå-grönt block i handen. Han behöver min signatur för att köpa diesel till bilen! Jag suckar och tänker - IGEN. Vi bad om transport för två dagar sedan, det har funnits gott om tid, men som vanligt sker inget förrän i sista minuten. Jag skriver på och han åker för att tanka. Ytterligare en halvtimmas väntan, förmodligen kö vid pumparna. Så ÄNTLIGEN kommer han tillsammans med min kollega. Nu är vi klara att åka till Meconta och Nacavala. Vi skall möta traditionella ledare, sådana som Pippi Långstrump skulle kalla för "negerkungar", för det är precis vad de är. Dessa män och kvinnor är byarnas ledare, och de är ofta mycket kloka, men framför allt är de nyckeln till byarna eftersom utan deras godkännande kan vi lika gärna packa våra väskor och resa hem. Jag har så mycket att berätta om deras logik och sätt att lösa konflikter, men det får bli i ett annat inlägg, annars så blir du bara trött på mig. Har försökt ladda ner foton,men idag är det "kört"

Ligger bekvämt tillbakalutad i soffan och läser. Abba spelar i bakgrunden, när jag hör försiktiga knackningar på dörren. Öppnar och två stora händer fulla med passionsfrukter sträcks fram emot mig. De har nyligen ramlat ner på marken, är nytvättade och läckert gröngula i färgen.. Han ler stort, är nöjd med att kunna ge mig dessa så älskade frukterna. Até Amanda, vi ses i morgon, säger han. Klockan närmar sig fem och han har nu jobbat i snart tolv timmar. Han är min dagvakt som arbetat i 12 timmar, ja jag håller med, det är på tok för långt. Men de är två som delar på sysslan och när jag ville anställa ytterligare en sa de i en mun NEJ. Vi gör detta själva. Alltså jobbar de varannan vecka och är lediga varannan. På nätterna kommer ett vaktbolag. De delar upp jobbet emellan sig och verkar ha ett mycket bra förhållande sinsemellan. Om någon är sjuk, behöver jag aldrig oroa mig, de har själva ordnat med ersättare. Visst har jag det bra.

Så här ser en del av min gård ut. Gräset ni ser är lemongrass som jag använder till att göra tea av - jättegott. I krukan växer det basilika och trädet med de stora bladen är mandelträd. Intill hyddan i bakgrunden växer ett apelsinträd, och över alltihopa har jag en massa maracucha frukter. De växer på en sorts träd-klängväxt som tar sig fram överallt. Jag har sett maracucha i fruktdisken på Åhlens en gång, men jag vet inte vad det heter på svenska.

På baksidan växer det anona eller ata som är en söt frukt med massor av stora svarta frön, och så har jag två papayaträd och ett litet mangoträd. På andra sidan växer det passionsfrukt träd, men de frukterna ser jag aldrig eftersom nattvakterna hittar dem före mig. Det är samma sak med majsen, de hinner alltid före, men det är ok.

Idag, söndag, har jag alltså varit hemma hela dagen, vilat, svarat på E-mail, haft besök av Lotta och Domingos son Emerson som ville måla akvarell och så till sist Calisto som kom för att hämta upp ett brev från sin dotter i Sverige. Vakten sov riktigt gott när gästerna gick, så nu har jag låst grindarna.

Har varit ute på vägarna igen. måndag till fredag. En vecka med besök lite här och där i distrikten. Ibland blir resandet lite spännande.

Musiro, att måla ansiktet vitt betyder att man nu har gått igenom initiationsriterna och vara kvinna. Att lägga ansiktsmask har två syften. Dels att det är vackert och dels att huden blir mjuk och len. "Färgen" består av riven trädrot som blandas med vatten. Alla småflickors dröm här ute på landsbygden är att bli mamma, ha barn och familj. Ja, det är väl som i Sverige med flickorna på dagis, innan de upptäcker att det finns alternativ. Denna lilla fickan bär på sitt småsyskon, och hon väntar just nu på att ställa sig i kön för vaccinationer.

Fredag eftermiddag, på väg till Shoprite, matvaruhuset. Känner mig full av kraft, stegen är lätta och snabba, fötterna trivs alldeles utmärkt i de ärvda gympaskorna som en konsult från Danmark lämnade kvar. I-Poden spelar "These boot are made for walking, and that´s just what I do..." Jag får plötsligt lust att skratta, allt känns så lätt. Denna helgen skall jag vara helt ensam hemma. Har haft gäster i en längre tid, men nu vill jag vara helt själv.

Fullt av gatuförsäljare utanför affären - som vanligt. Det märkliga är att dessa försäljarna har varor som inte går att få tag på inne i butiken, såsom tomater, bananer, avokado, ibland även potatis. Den informella marknaden står för en hel del av detta landets ekonomi, fast hur mycket det vet jag egentligen inte men det är en hel del.

Jag nästan skuttar in i butiken, beredd på att spendera. Skall skämma bort mig själv i kväll med ost och ett gott bröd till kvällsteet. Handla konserver, frukostflingorr, torrmjölk, toapapper och allt annat nödvändigt. Låter I-poden spela så jag kan stanna kvar i min egen ljudbubbla, vill inte vara social, inte prata med någon, oj vad jag mår bra.

När jag kommer ut igen har solen försvunnit, luften är så där varm-varm utan att klibba, stora mörka svartlila moln täcker himlen, luften står stilla, bladen i kokospalmerna i trädgårdarna är alldeles orörliga, det är som om allt plötsligt har stannat av. Vi vet alla att snart bryter det ut, först kommer den starka vinden som river och sliter i allt, sedan regnet som vräker ner. Gatorna kommer att försvinna under vattenmassorna likt en bred flod. Allt löst spolas med.

Känner de första dropparna komma, skyndar på stegen, sedan - himlens portar öppnas och jag är helt genomblöt. Ingen ide att skynda längre, saktar ner stegen och är lycklig. Det är fredag och jag skall njuta, alldeles ensam.