Tant Greta som kom tillbaka.

Känner mig nästan extatisk! Kan lyssna på nyheter, lördagsintervjun, och andra svenska radioprogram. Internetet är snällt i dag och verkar fungera. Förutom Skypen som alltid har problem, nåja det är inte skypen som är problemet det är vårat internetsystem..

Hurra för webradion!!! Det är lördag och jag skall lyssna tills öronen faller av. Dessutom fyller min älste son 34 år idag. GRATTIS VIKTOR!!!

Vi har kolera period nu. Det innebär stora risker för hälsopersonalen i vissa områden ute på landet. Ibland blir de beskyllda för att sprida kolera och då kan det gå riktigt illa.

Igår - mördades en distrikts hälso-arbetare i Mogincual, som är ett av provinsens 20 distrikt. Den lokala polisen, med två man kom till platsen för att utreda mordet, men bemöttes av ilskna bybor som misshandlade poliserna grovt och tog vapen ifrån dem. Senare kallade poliserna på hjälp från Nampula, centralorten i Provinsen. När stadspoliserna kom till plasten många timmar senare, var stämningen synnerligen hätsk och hotfull så poliserna sköt skarpt. De lyckades då få tag på en person att förhöra om mordet. Lite senare när stadspoliserna gett sig av, tar byborna och syr ihop munnen på den man som blivit förhörd av polisen.

Ja, detta är saker som händer speciellt i koleratider.

Det cirkulerar också ett annat rykte i ett av distrikten, att några individer sprider cyanid. Cyanid är en produkt som finns i den bittra cassavan=mandioca, som är en av stapelfödorna här. En av våra utbildnings aktiviteter är att undervisa kvinnorna i hur man snabbt och på olika sätt kan rena cassavan från cyanid.

Effekterna av cyanidförgiftning, om man inte dör, är förlamning som i en del fall blir permanent. Sjukan kallas för Konzo, och det var en svensk läkare Hans Rosling från Uppsala, som upptäckte sambandet mellan cassawa och förlamning här i Mozambique. Cyaniden hämmar också sköldkörtelfunktionen och det är speciellt allvarligt för små barn som om de får i sig doser av cyanid via maten eftersom de då riskerar de att bli mentalt efterblivna.

Ett av skälen till att det finns bitter cassava är att den bittra cassavan inte är populär bland aporna och andra djur som gärna stjäl maten, den är dessutom mer tolerant för torka och kan växa under svåra förhållanden. Men i normala fall tar det cirka en vecka att rena cassavan från cyaniden och när folk är hungriga har de inte tid att vänta. Det är därför vi lär dem hur man gör på ett snabbare sätt.

Ja vi har lång väg att gå här i Mozambique, mitt andra hemland.

Flera besök i kväll. Först kom Abel, fångvaktaren som jag inte sett på snart två år, när han nu tittade in i kväll.. Han hjälpte mig när en av de före detta gatupojkarna som jag hjälpt en hel del, hamnade elva månader i fängelse på grund av en bortkommen mobiltelefon. Efter diiverse omflyttningar mellan olika fängelser kom han så småningom ut som full lärd småtjuv med en ny vana att röka hasch dagligen. Han glömde saker och betedde sig konstigt i största allmänhet. Nu vet jag inte hur han har det och jag har en stark känsla av att han är prostituerad.

Sedan kom Elizabeth för att undervisa mig i hur man gör en "pudim de ovo" eller som vi kallar det - brylé pudding med karamellsås. Hennes fosterdotter Aidi, som hon hittade som baby bredvid ett järnvägsspår för 15 år sedan, kom för att träna engelska på min dator. Sedan förstås Nini som bor här tillfälligtvis.

Smakade faktiskt LITE på puddingen, fast jag inte får. Det var INTE så gott som jag mindes det. Kanske har min nyfunna diabetes påverkat mitt undermedvetna så mycket så jag inte ens tycker det är gott längre. Hurra i sådana fall.

Kommer ni ihåg om fransmannen som hamnade i fängelse, efter att ha varit inblandad i en trafikolycka. NU efter 28 dagar och 1000 USD är han äntligen ute igen. När han fick beskedet, satt han tillsammans med en av trafikpoliserna vid vägkanten under ett träd i skuggan. De vackra svarta hårsvallet har klippts av med en något slö sax eller om de använt kniv. Saxar finns det ju inte så många här. Jag har också hittat en blivande fru till honom!!! Jo, jag tror att han skulle matcha jättebra med Mich, så nu skall jag bara presentera dem för varandra. Lite spännande att se hur det går. De är båda snygga och trevliga, har många intressen - jo det skall kanske gå... När man inte själv är aktuell längre på "marknaden" så får man ju hjälpa de andra.

Underbara regn, det har blivit så vackert längs med vägen till Ilha. Alla dessa olika gröna kulörer som kittlar ögat och sinnet när vi susar fram längs vägen. Det har just regnat och fläckar av asfalten är våt. Värmen får vattnet att avdunsta så det bildas ett tunt lager av dimma, alldeles ovanför asfalten. Det luktar så gott, lukten av solvarm jord som just har duschats av regnet den varma asfalten med sin speciella doft av sommar. För ett ögonblick susar det till av lycka genom hela mig. Tänk att jag får bo här i detta land som slösar med sol, värme, havet, palmerna, frukterna och människorna, detta land på södra halvklotet, fullt av optimism och förhoppningar, Mozambique ett av Afrikas framtidsländer. Oj vad jag och vi som bor här är privilegierade, just nu i denna stunden.

Efter 195 km kommer vi fram till den 300 meter långa enkelriktade brom som för oss över till Ilha de Mozambique. En ö som är 2,5 km lång och 600 meter bred på sitt bredaste ställe. Cirka 17 000 invånare, de flesta barn befolkar denna lilla ö.

Sakta tragglar sig bilen fram över knaggliga smågator och snart är vi framme vid Evas "lager" som numera har omvandlats till bostad. Ett stort rum, jättestort med högt till tak, bamse badrum och ett kök. Två gårdar, ett på vardera sidan av huset. Om jag lyckas kommer en bild från lilla gården. Vi duschar och går sedan bort till Evas restaurang Anchora Doura. Lite vitt vin och riktig Italiensk pizza- livet är på topp.

Nina ligger i soffan och läser, Eva som kom tillbaka från Sverige och Maputo igår och hon ligger fortfarande och sover. Chapas (minibussar fulla med folk) har börjat cirkulera utanför mitt hus, allt är som vanligt. Inte för mycket sol - tack och lov, till och med lite molnigt. Hoppas att det håller i sig under dagen för jag skall skjutsa Eva till Ilha (en ö) som har en 3oo meter lång enkelriktad bro. Det är 18 mil till Ilha, så det tar några timmar. Skall bli skönt att lämna huset lite. För Eva är det annorlunda. När hon var i Sverige flyttades alla hennes grejer till ett annat ställe, så nu vet hon inte om hon har säng att sova i när vi kommer fram. För säkerhets skull tar jag med mig min campingutrustning som jag brukar ha med mig när vi åker ut i distrikt.

Ilha är varmt, riktigt varmt under denna årstiden. När Sverige har  vinter har vi sommar, så när ni väntar på våren ser jag fram emot hösten.

Det är en sak som "trycker" mig lite. Tänker på en ung fransman  som var inblandad i en trafikolycka där fyra personer dog. Han är oskyldig, men sitter fängslad i en litenhåla som heter Rapale, strax utanför Nampula. Han är fänglslad för att "skydda" honom mot arga anhçriga till de som omkom. Detta är vanlig rutin här. Direkt från sjukhuset till fängelset. Han har nu suttit där i närmare en månad och du kan ju tänka dig själv hur ett fängelse ser ut i ett av världens fattigaste länder. Nåja, han är faktiskt tillåten att vandra fritt till marknaden i byn, och han sover i en liten separat lerhydda. De ville inte hålla honom i den stora gemensamma cellen för i ett hörn ligger de diarresjuka (vi har coler här) och i ett annat hörn ligger de malariasjuka. Med Moambikanska mått har han det bra, men med våra mått.....???? Undrar vad den franske ambssadören gör egentligen. Gör han något? Kankse tyst diplomati, får hoppas det. Just nu har jag mest lust att skrika ut till världen, till människorätts organisationer - hjälp oss med vårat juridiska system, hjälp oss att få ordning på fängelserna, personalutbildning, empati, etik och moral och en seriös utstädning av korrupt personal.

Alltså denna lördagen är en dag med mycket blandade känslor. Skall i alla fall bli skont att resa iväg för en dag.

Superman, tänk om han kunde segla in genom dörren och ta mig och Nina ut på en flygtur. Sitter i soffan, benen högt, Nina i den andra soffan och här är vi, tittandes på Superman. Härliga fantasi där allt är möjligt. Jag får sådan lust att hitta på omöjliga historier, flygturer över och under jord, märkliga väsen och talande stenar.

Men nu skall jag berätta - och det är sant.

En enda gång, när jag var sjuk, hände det. Jag halvsatt i sängen, klockan visade 04.01 med sina röda digitalsiffror, jag hade ont, men slumrade snart in i dimmor. Såg ett övningsfält i en skog, sedan en lagerhylla med några glasfigurer i. Jag stod på ena sidan av hyllan och tittade på ett par herrar på andra sidan. Den ena av dem sa: Han kan flyga. Jag tänkte då: Det kan jag med.

Plötsligt känner jag ett tryck i ryggen, jag lyfter rakt upp genom ett orange fält, sedan vitt. Jag breder ut armarna och - jo jag flyger. Nedanför mig ser jag min hemstad Kristianstad. Det är natt, jag gör en stor loop och tittar ner. Tänker sedan: Måste ner till barnen, kan inte lämna dem. Tar en sista sväng och återvänder neråt. Öppnar ögonen och klockan visar på 04.04. Känner en otrolig lyckokänsla, helt enormt inte likt något annat jag känt vare sig tidigare eller fram till idag.

Tänkte: Om jag inte återvänt - var jag död?

Fortfarande än idag, vet jag inte vad som verkligen hände. Jag lämnade min kropp för ett par minuter, men varför. Har aldrig lyckats göra det igen. Men en dag kommer det att ske igen.

A B C D E F G H I J K L M ......O? Han tittar lite osäkert på Lotta.

- Nej, här är pennan, hur skriver du ett O?

Snabbt ritar han en cirkel.

- Just de, så ser ett O ut.

Jag har just klivit in i Lottas vardagsrum där hon är fullt sysselsatt med att förhöra de två minderåriga bonusbarnen på deras läxor.

Lotta, som redan har två vuxna döttrar hemma i Stockholm, har nu blivit tvåbarnsmamma - igen.

Känner stor respekt och beundran för hennes vilja, ork och styrka att satsa på ett nytt förhållande, dessutom med två barn på köpet.

Själv är jag alldeles för bekväm för att över huvud taget tänka mig att förhöra barn på läxor, laga middag varje kväll, se till att skoluniformerna är rena och strukna, föräldramöten på skolan, ta hand om de två nya hundvalparna (varav en skall till annan familj snart), se till att duvorna har mat och att vakterna är på plats, förutom ett mer än heltidsarbete som programansvarig för ett hälsoprojekt i organisationen Care international. Läs hennes blogg (Lottaimoz.blogg.se )om du har tid. Hon liksom jag skriver om Mozambique och livet här i Nampula.

Lotta är lycklig, det ser jag på henne, men ändå vill jag inte byta. Tänk att inte få jobba över i lugn och ro, att floppa TV kanaler som man vill utan hänsyn till småglyttarna. Nej, livet som "ensam" är alldeles för bra för att bytas ut - just nu i alla fall.

Du skulle ha sett hans ansikte. En lagom sliten medelålsers man i enkla kläder, när han tittar på högen av fotbollar. Jag var inne på stans shoppingcenter för att handla lite tea och andra nödvändigheter. Plötsligt ser jag bara hans ansikte, alla hyllorna försvinner och jag får en stor svart sorgsen klump i magen. Mannen utstrålar en längtan så stark att jag nästan kan ta på den. Han vill köpa en fotboll, till vem det vet jag inte, men han har inte råd. Han funderar förmodligen på vad han skall förska i stället så han kan kan köpa en fotboll.

Att ha en stor fin matvaruaffär i ett fattigt land, ökar den mentala klyftan mellan oss alla som bor här. Jag har råd att handla vad jag vill, fylla min kundvagn, men jag mår så illa av att de "fattiga" tittar på mina varor, känner olikheterna mellan oss. Här i Mozambique är jag priviligierad, men det känns inte gott i själen. Ibland tänker jag på Buddah och anar svagt hur han kände när han valde sin väg.

I går kväll klockan 22.48 blev jag uppkopplad igen!

Vilken befrielse, nu kan jag se vad ni alla har för er igen.

Har varit ute en vända i distrikt och tagit en hel del foton. Skall försöka få in den i bloggen, om det går. Systemet är fortfarande mycket långsamt. Men OJ vad glad jag är att vara online igen.