Några lediga dagar och hela kroppen jublar TACK.
SEMESTER - Började med helkroppsmassage, sedan en heldag bland bommor och växter i ett soligt Kirchenbach Botaniska trädgård, därefter en dagsutflykt till ytterstan änden av den berömda goda-hopps udden som lär vara alla fortidens seglares mardröm.
Idag stillhet och promenader i omgivningarna.
Hout Bay - det är ett märkligt ställe. Husen formligen klättrar längs med bergsidorna, envist hållande sig fast i klipporna. Samma hus kan ha en höjdskillnad på 40 meter från entré till nedersta, eller översta rummet beroende på var man kliver in. Man skall inte ha anlag för svindel när man närmar sig fönstret och balkongen som vilar på långa pelare. Men oj vilken utsikt!
I morgon “flyttar” vi in till själva Kapstaden och ockuperar Monikas lägenhet för några dagar.
Kapstaden
Strålande väder, bra Guesthouse, god mat, tyst och lugnt, jag NJUUUUTER!!!!!!!!
Jag har blivit Adopterad!
En kvinna i Kapstaden har plötsligt bestämt sig för att adoptera mig som sin lillasyster. För några månader sedan kom det ett mail med 14 sidor långt attachment med hennes familjehistoria. Lite senare, via bulvan fick jag ett paket med en silveramulett med 4 stycken foton, några böcker skrivna av en gemensam bekant, en elegant långklänning med en mycket speciell historia, böcker om traktens blommor och övriga historia. Ja vad säger man? På Lördag skall jag och min väninna Nina åka till Kapstaden för en tio dagars mellan-semester. Skall då se till att träffa denna kvinna för första gången. Skall bli intressant. Hon är helt klart lite annorlunda. Hon är dessutom medlem i “Red Hat Society”. Googla så kan du se vad det är.
Kroppen börjar bli skör, och det är skrämmande.
Igår. Det kom inget vatten ur vattenkranarna., så jag beslöt att ta ett “Splash bath” där man skopar sig med hjälp av en stor plastmugg ur en hink med vatten, som alltid finns redo för tillfällen som detta. Jag lutar mig framåt för att skölja ur schampot, när det plötsligt bränner till i nacken ner mot skuldran. Aj det gjorde ONT. Jag blev helt orörlig av en intensiv smärta. Kunde inte röra vänster arm. Då blev jag rädd. Var det en nackkota, eller var det en muskelbristning? Tack och lov var det en muskelbristning.
Så nu kom värmedynan fram och en kapsel Indometacin. Egentligen är jag rädd för Indometacin då det förstör de vita blodkropparna, men det har hjälpt mig tidigare ett par gånger, och då redan inom två dagar. Här köper man läkemedel över disk, men jag vet inte om det läkemedlet är tillåtet Sverige längre.
Idag, dagen efter en natt på värmedyna, muskelsalva och ytterligare en Indometacin på morgonen, känner jag mig öm men betydligt bättre än i går.
Jag som en gång var tävlingsgymnast, simmade och paddlade kanot, kan nu inte ens skölja ur håret. Det känns trist.
Oj oj oj, det här har inte varit lätt.
Jag tystnade i min blogg när jag lämnade arbetet i en NGO i norra Mozambique och flyttade ner till huvudstaden. Livet blev så annorlunda, där tankarna och verkligheten gjorde en rejäl “U-turn”i en helt annan verklighet. Jag lämnade en organisation som arbetar direkt ute på fältet, till att bli rådgivare i en helt annan kontext, arbeta för en givare (som betalar organisationerna). Det har varit tufft och jag är lite skakad av alla politiska vändingar, motstånd, hänsyn och manipulationer. Många tankar som jag inte kan skriva ner, därav min tystnad. Jag vill vara ärlig, utan att skada, men hur gör jag det? Att vara idealist och passionerad för att hjälpa de alla fattigaste - stämmer inte alltid med vad som krävs för att utvecklingen skall gå vidare.
Men det finns ljuspunkter. Kontakterna med gatuförsäljarna, av vilka några har blivit mina “vänner“. Vi pratar, skrattar och delar informationer, som jag inte kan få någon annan stans. Informationer som trots allt får mig att se lite ljusare på tillvaron, i denna nyfödda superstressiga huvudstad med trafikstockningar, doft av bensin och dieselavgaser, dunster av avlopp som blockerats, kissdoft från träden på de mörkare platserna, maskinbuller från alla nybyggnationer av höghus som växer upp i hundratal. Ja ja ja, vi får se om jag återkommer med lite mer bloggande. Kanske.
