Tant Greta som kom tillbaka.

Klockan är halv sex när jag lämnar kontoret. Det blåser en varm och intensiv vind som smeker mina bara armar. Jag tittat upp mot den gul-grå-blå himlen och konstaterar att den är ovanligt vacker. Vakten som sitter på en stol utanför dörrarna, ser min blick och säger: Nej det kommer inget regn i kväll. Vi nickar avsked och jag går vidare. Knappast utanför grinden så kommer de första regndropparna. Vi tittar på varandra och skrattar. Så vinden hade rätt, den bär alltid med sig regnet här i Afrika. Cirka 700 steg och jag är hemma vid min port. Vakten öppnar, hundarna hoppar och vill ha uppmärksamhet, vi pratar några ord, och så säger vakten: Jag är svullen på ena foten. Då ser jag att han har ingen riktig sko på ena foten, bara en “chinelos” typ hårdplast strandtoffel. Får jag se, säger jag. Han tar av sig skon och visar en trasig fotsula. Så säger han, det rann ut en massa vit vätska när jag öppnade. Jag skakar på huvudet. Han har själv skurit upp foten för att få ut det som var innanför huden. Med vad har han skurit? När gjorde han det? Han har inget förband, bara en naken fot i en smutsig plasttoffel. Det är svullet och huden runt det upp snittade såret är vit. Det regnar fortfarande och jag vet att han skall jobba till i morgon bitti. Har ingen antibiotika hemma, och inget desinfektionsmedel. Men så går jag i alla fall in och hämtar en ny tvål och en ny svamp att skrubba foten med. En ren handduk och ett stort förband som han kan sätta på. Jag vet att han kommer inte att gå till sjukhuset. Han väntar på att jag skall behandla hans fot, och det kommer jag förstås att göra. Förtroendet för sjukhuset är inte så stort. Men det är ju inte klokt.