Tant Greta som kom tillbaka.

Jag hade rusat in på shoppingcentret för att handla lite frukt och grönsaker när jag hör en bekant röst bakom mig. Det var T, en före detta kollega som numera arbetar i Afghanistan. Vi beslutar oss för att äta middag tillsammans senare under kvällen. Under samtalets gång får jag veta att där har man hemresa var tredje månad. Det är cirka 50 meter mellan bostadsrummet och kontorshuset, och inga möjligheter att röra sig utanför detta strikt begränsade område. Arbetsdagen är sex timmar med lediga fredagar. Fritiden går åt till att läsa böcker och se diverse filmer. Med andra ord ett frivilligt valt fängelse för en period av sitt liv. Kan det verkligen vara värt det? Att kasta bort flera år av sitt enda liv i ett “fängelse” när man inte ens tycker att kriget har något som helst berättigande. 9 år senare har man fortfarande inte hittat sin huvudfiende - Bin Laden .