Ett, två, tre, HOJA
Fyra smågrabbar springer två och två, samtidigt som de håller takten och ropar “um, dois, três HOJA, un dois três HOIA, um dois três HOJA“. De är antagligen söner till militärer eller så har de sett de värnpliktiga när de springer förbi i tidiga mornar. Min far brukade säga: “Det skall krökas i tid det som krokigt skall bli”
Samtidigt som jag tillsammans med andra fotgängare skrattar lite lätt åt den lilla truppen, så kan jag inte låta bli att känna en grå klump i magen. Vem vet vart Mozambique egentligen är på väg. Hur kommer detta landet se ut om ytterligare tio år? Det bubblar under ytan, men hur allvarligt är det, hur djupt ner går missnöjet och vilka är de, hur många är det som är missnöjda med vad? Som utlänning är det svårt att verkligen veta vad som är på gång. Vi kan bara ana och spekulera och göra som strutsen, nämligen “stoppa huvudet i sanden” och jobba på som om ingenting händer. Och kanske ingenting heller händer.
