Tant Greta som kom tillbaka.

I Maputo, på väg till Sverige. Bor hos vänner, och har hunnit med en vända till sjukhuset för kontroll, varit på organisationens huvudkontor, varit på UNICEF och pratat barnvågar, träffat en gammal kollega och nu sitter jag här i Hannas och Muririchos soffa - halvdöd och ser på TV hur folk pucklar på varandra i Jerry Springer Show. Det är något djupt patologiskt i att man kan göra konflikter till ett nöje för en skrattande publik. Egentligen är det inte så långt från forntidens offentliga avrättningar på torget. Vi är nog inte mycket mer förfinade än för några hundra år sedan. Skall bli skönt att komma hem till präktiga Sverige igen, där vi pratar om etik,  moral, omsorg och solidaritet - eller hur???

Svalt och skönt i luften, så jag passade på att ta en promenad i stan. Trottoarerna är fulla av folk, och gatuförsäljare som lagt ut sina varor direkt på trottoaren, det blir trångt om gå utrymme och alla trängs för att komma fram.

Så plötsligt blir jag distraherad av en ung man, men av någon underlig anledning släpper jag inte ögonen från väskan, Då ser jag en mörk hand dra i blixtlåset till ett av väskfacken. Jag slår till honom lite lätt och säger: Jasså, ni arbetar i lag i tjuvarnas förbund.

Efteråt tänker jag, att jag skulle ha blivit arg, tagit tag i handen, skrikit LADRAO (= tjuv)och knäat honom i skrevet. Men det gjorde jag förstås inte.

400 meter vidare längs med gatan, händer det igen. Denna gången är det en man som drar mig i högerarmen och säger: senhora, senhora….. Han drar och drar, jag blir irriterad, men tittar inte på honom, jag bara skakar av mig hans händer och håller stadigt tag i väskan, alltmedan jag försöker se vem som är hans kumpan, och det ser jag. De håller alltid huvudet bortvänt, alltmedan händerna skickligt letar sig ner i andras fickor, eller rotar runt i andras väskor.

Det är inget kul att gå på promenad när man hela tiden måste vara alert.

Det finns förstås ett sätt. Det är att be någon av de vanliga gatugrabbarna att flöja med på promenaden. De fungerar då som skydd, eftersom de dels är kända själva och dessutom vet vilka tjuvarna är. I solidaritet med varandra stjäl de inte från någon kompis “kund”. Ibland praktiserar jag detta systemet, men det innebör att man också måste prata lite och vara social, vilket jag inte alltid känner för att vara.

Någon gång mellan September 1965 och Februari 1966 landsteg den dåvarande sjömannen John Simson eller kanske Simpson i Mozambiques huvudstad Lourenco Marques idag kallad Maputo. John träffade då den söta Elisabet Miell, blev förälskad och gossen Mario blev till. Dock var John tvungen att fortsätta resan och fick aldrig se sin son Mario, som föddes den 6 juni 1965 i Maputo. Mario vet inte så mycket om sin biologiske far mer än att han lär vara tvilling och att han är Svensk. Modern gifte sig och bor numera i Tyskland sedan många år.

Mario Albert de Faria Gonsalves är min kollega och otroligt trevlig, påminner lite om Ramboo, men i en synnerligen sympatisk version.

Om någon vet hur man gör för att hitta John, eller till och med kanske känner honom eller hans tvilling bror/syster så vill jag gärna förmedla kontakten med Mario. Mario är för övrigt gift och har två enormt söta barn, en flicka och en pojke som han ofta tar med med sig ut på diverse aktiviteter.

Ja, det var dagens efterlysning. Tror jag skall sätta ut detta på Facebook också. Det kanske nappar.

Riiiing Riiiiing, det var klockan vid ytterdörren dörren som ringde. Jag satt på toaletten, men fick skynda mig. Signalen var ovanligt påstridig.

Utanför står nattvakten med ett underligt leende, han tittar på mig, vänder sig sedan om och tittar på de två andra vakterna snett bakom honom. En av dem har mörk klädsel och verkar vara chefen, den andra i vit uniforms skjorta och mörkblå långbyxor. De verkar lite nervösa alla tre.

Så börjar den som jag antar är chefen att prata. Jo, min ordinarie vakt skall nu ha 30 dagars semester och nu får jag en vikarie i stället. Jag ser att han är lite osäker på mig om jag skall acceptera bytet eller inte.

Det är ju inte så konstigt egentligen, för jag har sagt ifrån på skarpen att jag inte vill ha en massa olika vakter, att mina två ordinarie inte får flyttas runt.

Var det ingen annat tänkte jag och ler snällt, tar dem i hand och önskar den nye välkommen.

Sedan kan jag inte låta bli att hålla mitt lilla förmaningstal: komma i tid, om försenad en timma blir det hemgång en timma senare på morgonen, inte avbryta den ordinarie vaktens semester som de gjorde förra året och placerade honom på en helt annan placering, bl.a. bl.a. bl.a…. pratar jag vidare..

Han heter Momade de nye, och verkar vara mer rädd för Maly , min hund, än för mig.

Får väl lämna en telefon i garaget till mina dagvakter så de kan sms,a till mig i Sverige när nattvakten inte dyker upp. Vet ju av erfarenhet att det sällan fungerar som det skall. Då ringer jag chefen för vaktbolaget och så ordnar det sig. Det skall nog gå bra - hoppas jag.