Tant Greta som kom tillbaka.

Snart midnatt, upptäcker något nytt. Sitter i överschlafen på nattåget till Stockholm och sedan vidare till Uppsala. Det var nog minst 30 år sedan jag åkte nattåg sist, och nu sitter man här med INTERNETUPPKOPPLING. Det är ju helt fantastiskt. Två andra damer i kupen har nu äntligen kommit till ro och nu skall jag nog också försöka slappa lite.

Har besökt en gammal god vän, en riktigt gammal god vän. En sådan där person som man kan sitta i soffan med och prata, lyssna, svara, tänka lite, svara igen alltmedan timmarna går. Orgelmusik i bakgrunden som byts ut mot stråkkvartett som byts ut mot opera, dagen kändes tidlös. En vänskap som är unik i sitt slag, en vänskap i förtroende som tillåter inträde in i själens innersta skrymslen. Det är inte ofta vi träffas och det var flera år sedan sist, men ändå fanns det ingen slöja emellan orden i vårat samtal. En vänskap som lever i mitt hjärta, den finaste av livets gåvor.

Nu en hel vecka i Sverige och njuter fortfarande av grådasket och ljudet av bildäcken mot den fuktiga asfalten. Varit hos en mycket trevlig tandläkare idag, en ung kvinna som verkar pigg och intresserad av världen omkring sig. Tänk vilken skillnad det gör när man känner förtroende för just tandläkare.

Ja så har jag njutit av rå falukorv, nyponsoppa med biskvier och stora saftiga päron. Oj vad jag mår fint. Kram alla människor.

Måndag, vakna, skynda skynda, sätt på vattenkokaren, skynda skynda, in i duschen, skynda skynda, dricka en kopp tea, svara i telefon, skynda skynda, packa väskan, ut genom dörren, AJ där gick bussen.

Saktar stegen- tänker fatalistiska tankar- framme vid hållplatsen, hjärtat slår lugnare, nästa buss om  tio minuter.

Väntar, lugn, bussen kommer och 8 minuters resa till centralstationen.

Ost fralla med en stor mugg varm choklad - Mår gott, tåget kommer snart.

Jipii nu är jag i Sverige. Vilken känsla när tåget for över bron, Kastrup - Malmö. Grått och vackert, regn och kallt, vilken befrielse från sol, svett och hetta. Första dagen bara sov jag, sov och sov och sov, och idag  har jag för första gången träffat minsta barnbarnet  - ett klart underverk - förstås.  Som ytterligare mos på laxen så har det snöat och för en sekund var jag rädd att bli omkullblåst! Riktigt läckert. Så nu Claes Olsson,  Academibokhandeln,  IKEA och Panduro, här kommer jag.

Ser fyra huvuden som sticker upp över ryggstöden på mina soffor. De tillhör Jorge, Zack, Chris och Andrew, mina fyra Peace Corps grabbar som nu har gjort sina två år här i Mozambique. De sitter klistrade framför TV-DVDn och ser någon ryslig brasiliansk film. Full av hemskheter, skrik och panik. Nej det är inget för mig. Dalai Lama är min favorit.  Maggie, som fortfarande har ett år kvar här i Moz-landia har gått och lagt sig en stund. Om någon timma skall vi alla gå ut och äta en hej-då-middag, eftersom jag reser till Sverige i morgon. Nu vill jag inte skriva mer. Hej då.

Tap tap tap låter det om tangentbordet när, supersexiga och festliga EvaJ skriver e-mails, kollar in facebook, äter nötter och verkar må fint. Hon kom tillbaka idag efter en minst sagt spännande resa till Ilha, (där hon nästan hamnade i fängelse) Nacala och Pemba.  I morgon bitti får hon lift med Frans till Malwi. Tuff tjej som inte verkar backa för någonting. Blir nästan lite avundsjuk där jag sitter här i min trygga tillvaro , med hus, trädgård, bil, vakter och hemhjälp som tar hand om allt praktiskt.  Fast  "surt sa räven om rönnbären", jag skulle nog inte orka med allt primitivt och ostabilt. Inte nu mera, har blivit lite bekväm av mig. Tror jag i alla fall. Men kanske tar jag på mig ryggsäcken en dag när jag blivit glad pensionär och luffar runt några månader. Vi får se, det är ju inte så långt dit faktiskt. (fyra år,  tre månader och 6 dagar J)

Ilha-EvaS har varit på besök, som vanligt med 210 km fart i baken. Hon har alltid tusentals grejer att ordna när hon kommer till Nampula. Denna gången har hon handlat utrustning till sitt hus som hon skall bygga i sitt "lager".  Hon har nämligen köpt ett helt lager för framtida investeringar. Och inte nog med det, lagret har strandtomt med en egen pir som till viss del består av ett gammalt krigsvrak. Piren har hon fixat til så nu är det bara för båtbesökare att lägga till. Att hon bara orkar!!!!  Men typiskt Eva, först fixar hon restaurangen, river ut hela köket, bygger nytt, fixar toaletter, bygger förråd och en ny pizzaugn, grejar med lagret och piren och NU FÖRST har hon handlat handfat och toa stol till sig själv.  Typiskt Ilha-EvaS.  Men som en säkerhets-ventil har hon en traditionell hydda på stranden i Chockasmar, där vilar hon själen och  tittar på stjärnorna  när det blir för mycket.

Efter att ha studerat mina väninnor här lite närmare så inser jag att man måste nog vara lite skruvad för att leva,  arbeta och överleva här i Moz-landia. Det är definitivt ingen dans på rosor, även om palmerna och havet  gör sitt för att man ibland skall inbilla sig att man lever i ett semesterparadis.

Känner mig styrkt efter en trevlig helg. Tjejen som jag släpade hem var en oerhört trevlig typ, med massor att berätta. HON borde skriva en bok om sitt liv. Det var länge sedan jag hade en så trevlig gäst. Dessutom kom Frank och lagade min tvätt maskin så nu tvättar jag lakan och handdukar för flera veckor tillbaka.

På jobbet, superstressigt som vanligt. Den paranoide kom tillbaka från Maputo, men är sjuk. Om han nu är sjuk eller urtrött. Vilket ju är nästan samma sak. OJ vad jag längtar till Malmö och mina 28 kvadratmeter.

Var inne på internet cafeet för att betala nästa års avgift. Hör en upprörd kvinna säga på engelska, det betalar jag inte. Hon upprepar meningen ett flertal gånger och när jag vänder mig om ser jag att hon argumenterar inte med kassapersonalen utan med en ung rastafari man. Jag förstår att de har något  sorts förhållande, att hon blivit arg på honom, han blir arg, hon är upprörd. Alla i rummet lyssnar, alla undrar vad som egentligen är på gång.

Hon vänder sig mot mig eftersom  jag uppenbarligen är utlänning  och förstår engelska, så försöker hon förklara på att  han bad henne om internet tid för att skriva mail. Han har inga egna pengar utan lever till 100% på henne.

För mig förklarar hon sedan att han bad om hjälp att öppna dokumnet, skicka osv. Då ser hon att han skrivit ett kärleksbrev till en annan kvinna och han han längtar till ett visst datum i December. DÅ TAR DET ELD! Med ens inser kvinnan att hon gått på en blåsning. Hon känner sig sviken, upprörd  arg, så in i h-e arg.  Förr kallade vi det att ha blivit sol-och-vårad. Heter det så nuförtiden också?

Mitt i allt detta blir han fysisk och låter henne inte lämna lokalen.  Det tar cirka tio minuter med allehanda turer när hon försöker gå ut, utan att lyckas. DÅ blir tant Greta-Stina arg.  Reser mig, spänner ögonen i honom och säger att han inte har rätt att hindra henne att gå. Säger till kvinnan att nu skall vi gå och dricka en kopp kaffe hon och jag. Och så blir det, men först till hotellet för att hämta hennes väskor. Hon är på resande fot  och skall besöka Ilha och sedan resa vidare till Malawi.

Det slutar med att jag tar med henne hem för att låta henne bo i mitt ena gästrum som för tillfället är tomt.  Jag hade visserligen  trott att jag skulle njuta av att äntligen ha  en ensam helg  helt för mig själv . Jorge  reste till Mossuril i morse, men nu blev det så här i stället. Det känns i alla fall bra. Nästa gång kan det vara jag som behöver hjälp- vem vet.

Så nu sitter vi  här  i varsitt hörn  av vardagsrummet,  en okänd kvninna f rån Tyskland och jag, var och en försjunken i sitt skrivande, hon med några vänner, jag med bloggen och dig.

Men jag skall  också vara lite allvarlig i dag och jobba en del. Måste faktiskt förbereda ett tredagars möte då vi skall detaljplanera tre års verksamhet, med budget och allt.  Nåja, DIPen finns redan, den skall bara finjusteras till verkligheten. Egentligen har jag min egen del ganska klar, med det är ett stort gemensamt projekt med många aktörer och vi måste samordna oss.  Undrar om jag skall ta mig i kragen och gå och handla lite mat. Det är över 35 grader varmt ute, så det tar emot lite, men kylskåpet är tomt, ingen mjölk, inget bröd,  inga cornflakes, inget ris och inget annat heller för den delen. Diskmedelt är också slut. Så, NU skall det ske, jag går till Shoppan. Ringer kanske Lotta lite senare.

Noddy och jag ligger i soffan, vi slappar,  DSTV kanal 105 visar  Harry Potter, det är fredag kväll med mintpasiller, två bananer och en gin och tonic.  För ovanlighetens skull har jag huset för mig själv.  Jag njuter av ensamheten.  Känner mig glad och stolt över mina kolleger som idag sälva har genomfört  sex anställningsintervjuer.  De har dessutom haft möte med  sina gruppchefer för kommande "baseline survey" som vi skall göra i 14 kommuner. Vi kommer att göra minst 1300 intervjuer med formulär på 26 sidor vardera.  Uj, det blir svettigt, men då är jag i Sverige på semester. Gott

Gladbubblorna slår i mot i skallbenet och det låter kling, kling, kling. Ett gäng med fyra grabbar och en tjej sitter runt bordet på mitt kontor och jobbar. Klockan är sen, men ingen bryr sig. De väljer och fördelar övervakare, gruppchefer och intervjuare mellan sig, de planerar distriktsbesök, informationsbrev, informations resor och inköpslistor, logik och transporter. De diskuterar allt in i minsta detalj. I morgon skriver en av dem ut allt på datan. Det gör MITT JOBB! Är det inte underbart!  Dessutom vann OBAMA. Kan det bli bättre? Och snart får jag träffa Anna, Viktor, Ulrika, Alvar, Hugo, Ludvig, Susanne, Ida och Michele. Woooow, jag längtar.