Tant Greta som kom tillbaka.

I porten på väg in till jobbet träffar jag vår transport ansvarige som säger: Chapale dog i går kväll klockan 21.00, frun ringde. Vi tittar på varandra en lång stund, det finns inget att säga. Jag ser att Amane är ledsen. Att Chapale varit sjuk ett tag, det vet vi alla men att han skulle dö nu, det var inte väntat, det var inte den vanliga dödaren - AIDS - det var magsår. Jag känner mig upprörd, man får bara inte dö av magsår, inte 2009. Men nu har det skett. Några timmar senare är vi fem personer som beger oss iväg till Namialo där han skall begravas klockan 13.00. I det här varma klimatet kan man inte vänta för länge. Vi kommer fram klockan 12.30 och får då beskedet att jordsättningen redan har skett. Vi närmar oss huset, tar av skorna och går in i det enkla omöblerade rummet där frun sitter på golvet lutad mot väggen på en stråmatta, till höger om henne sitter sonen. Dottern, modern och de andra kvinnorna sitter i rummet intill, även de på stråmattor. Männen är samlade utanför huset på sedanvaligt muslimskt maner här i Mozambique. Trots sorgen så blev det en fin stund tillsammans med familjen och på något sätt känns det skönt. Nu går mina tankar till P som ligger i coma på sjukhuset och inväntar döden. Har har AIDS i slutstadiet. Upplever just nu en mycket stor tacksamhet över att jag lever, har ett jobb och är frisk, att jag får vara här i varma Afrika. Alla andra bekymmer och irritationer känns med ens så futtiga. Livet och döden går på sätt och vis hand i hand utan att vi är medvetna om det.