Tant Greta som kom tillbaka.

Har sett en film i kväll. Den nya Sherlock Holmes och så förstås Dr Watson. Fascinerande vad filmmakarna kan göra, hur de kan framkalla ett gammalt London vid sekelskiftet, karaktärer och kulisser. Men jag undrar hur det ser ut “inuti huvudet” på personen som skrev historien. Jag tror att han måsta ha haft riktigt kul av och till. Tänk att få fantisera och hitta på för fullt utan att bli anklagad för att just hitta på eller ljuga. Vilken frihet.

I morgon Fredag är det ledig dag, eftersom lördag är en nationell helgdag och då kompenseras folket med ledigt på fredagen i stället. Ja vi har en massa olika helgdagar, vilket är ganska skönt. Dock tror jag att det nog är ganska dyrt för Mozambique, att hela landet står stilla ett dygn då och då.

Men jag skall passa på och sy lite kjolar och ett par tunna tajts. Det är varmt nu och jeansen är alldeles för varma.

OCH i natt skall jag sova gott för min Airkond har blivit fixad idag. Inget mer +30 grader i sovrummet mer.

Skönt, nu har vi gjort vår aktivitets plan fram till Juli 2012. Jag är nöjd och kommer att sova gott i natt. Vi ses i morgon.

Min hemhjälp Rodriguez, en man i 70 års åldern håller på att bygga ett litet hus till sig och frugan på tomten till sitt eget hus. Det är nämligen fyllt av barn som vägrar flytta hemifrån och två barnbarn, plus en gammal tant som bara flyttat in. De är 13 personer i hushållet och huset är litet. Och då menar jag litet. Han bygger nu ett två rumshus bredvid det andra huset, så det blir ju nära i alla fall. Han är gammal och trött på att aldrig få vara ifred. Det är bara när han är hos mig och jobbar som inte något barn drar i honom eller kräver hans uppmärksamhet.

Men det är husbygget jag vill prata om. Han har nu gjort 1000 byggblock av cement och sand från floden och snart skall han börja med grunden. Det behövs ju en del armeringsjärn i hörnor och vid överdelen av väggarna. Men om grannarna ser att han använder armerings järn så skvallrar de till någon som säger sig vara från kommunen och som säger sig inspektera bygget, plus att de begär en bra summa i muta för att hålla tyst. Det är inte lätt att vara fattig i bairron. Alltså, Rodriguez kommer att resa väggarna och sedan låtsas han att han lägger grästak på. Vad som sedan sker under det falska grästaket ser ju ingen. Han är ju gammal nog att ha varit med ett tag. Här säger vi om en klok person att han är en “Macao Velho”, vilket betyder ungefär gammal vis apa.

A och L åker ut i distrikt för att kolla läget, 9 distriktsövervakare är i full gång, och 180 promotores som håller på och tränar 1800x5 = 9 000 supportgruppsmedlemmar. Denna veckan och nästa. Allt är förberett med mellanmål och dygnsersättningar till dem alla. Informationsmaterial upptryckt och klart för utdelning i samband med träningen. Supportgrupperna består av by ledarna, vilket ofta innebär att de är de äldre och visaste i byn. Om det finns “häxdoktor” och traditionell barnmorska så är de också med i gruppen. Dessa människorna är ofta mycket kloka och fulla av visdom. De löser konflikter på det mest fantastiska sätt. Böter kan vara att ge bort en kokospalm, eller en höna. Vid grova familjetvister kan mannen lämna tillbaka hustrun till hennes föräldrar, eller frun kan skicka iväg maken och lämna honom hemlös om han inte sköter sig. Det är dock mycket sällan det händer, men jag har ett fall där en animadora, som efter sin första grönskaks skörd sålde tillräckligt med tomater så hon kände sig rik nog att köra maken på porten. Han hade nog inte varit en speciellt bra make får man förmoda. Tänk vad en liten påse frö kan ställa till med.

Vilken bra helg. Har sorterat, organiserat och i viss mån packat lite. Det är nu drygt en månad till dess att huset skall vara utrymt. Skall skicka en del grejer till Sverige, mest hantverks grejer som statyer, tyger och en snidad stol. Just nu känns det extra bra att jag inte har handlat något nytt till huset på flera år. Möblerna åker till Nacala där de låses in i en container som sedan kommer att svetsas ihop, förutom de två hänglåsen. Det behövs - tyvärr. En del smågrrejer får hänga med till Maputo - Joghurt-värme- grejar- saken bland annat. Jag gör min egen joghurt av torrmjölk.

I morgon börjar en ny vecka full av planeringsmöten och strategidiskussioner. Men det känns bra.

Ute i distrikten har vi full rulle på våra aktiviteter med träning av Supportgrupper till våra Animadoras,= frivilliga kvinnor som lär sig om hälsa och nutrition och som sedan berättar vidare för kvinnorna hemma i byn. Till sin hjälp har varje frivillig Animadora en supportgrupp som består av traditionella ledare i byn. Det är mycket mer invecklat än så, men det skall jag inte dyka in på här. Om någon är intresserad kan jag berätta mer i ett mail. Och Maly mår bra, har ringt och kollat.

Ha nu en bra vecka allesammans.

Maly, min utomhus hund som jag tillfälligt tagit hand om har nu fått ett nytt hem idag. Jag har skolat in honom ett antal gånger i den nya familjen, och nu känner jag att familjen som han kommit till verkligen vill ha honom. Det är annars inte så lätt här, eftersom alla människor är rädda för hundar, på grund av rabiesrisken. Men Maly har aldrig sprungit fritt på gatorna, han är vaccinerad och han är en “hemmahund” fast av normal gathundsras förstås. Det känns lite tomt att veta att han inte vaktar mitt hus i natt. Den ordinarie nattvakten sover gott i stolen i “palhotan” det lilla uterummet. Har väckt honom en gång redan.

En STOR död råtta har också plockats bart ur råttfällan idag. Jag är nu ganska trött på råttor faktiskt, även om de är ganska söta. Men just nu är de för många. En och en halv månad kvar här i huset. I morgon fortsätter jag sortera ut grejer och planera för vad som skall till Sverige, till Nacala Porto eller till Maputo. Känns gör gött!

Det börjar med en liten bubbla i magen, den letar sig uppåt och slår sedan emot i skalltaket och brister med en explosion av lyckokänslor som bara flödar genom kroppen. En glädjebubbla som startar utan anledning, det bara händer. Och just nu älskar jag hela världen.

Jag har ett lyx problem - är dålig på att laga mat. Vi har ju inte riktigt samma råvaror som i Sverige och nu oroar jag mig för hur jag skall “överleva” i Maputo utan min gamle hemhjälp Rodriguez. Han har hållit mig vid liv med en varierad kost från måndag till fredag varje vecka sedan 1996. Lördagar och söndagar när han är ledig, fuskar jag med spagetti, riven ost och salt, eller en grönsallad med joghurt som dressing.

Varje måndag morgon ger jag honom pengar för en veckas matinköp. Så säger jag: Alguma coisa, vilket betyder: Någonting. Det blir nästan alltid någon köttgryta på måndagarna, eftersom han själv gärna äter kött åtminstone en gång i veckan. Och han äter mycket. Han är liten och mager, men kan klämma i sig 10 potatisar, huvudmaten och sallad utan problem. Det är fascinerande att se.

Jag har alltså köpt en kokbok med vegetariska rätter. Lite böngrytor och liknande skall jag nog klara av.

Ser faktiskt fram emot utmaningen.

UPS, nu hörde jag råttfällan slå igen. Vi har fångat fyra råttor på två dagar. Tycker lite synd om dom, de är faktiskt ganska söta med sina stora öron, de små klotrunda svarta ögonen, den mjuka pälsen och den långa svansen. Men de är inte så praktiska att ha inomhus, loppor band annat. Jag har just nu ett trettiotal kliande loppbett på kroppen, som jag fick under den gångna helgen..

Och idag upptäckte jag att organisationen har glömt att förnya mitt arbetstillstånd. Det gick ut den 1 Oktober 2009. HOPPSAN jag är “illegal” men tack och lov har jag permanent uppehållstillstånd.

Ja ja, vi hörs i morgon - om vi inte får elavbrott då också som vi hade alldeles nyss.

De första omogna gröna mango frukterna dök upp idag hos trottoar försäljarna utanför skolan på väg till jobbet. En grön mango, hyvlad i tunna skivor med hjälp av en osthyvel. Så lägger man skivorna på en smörgås och strör lite salt över. Det är mumma kan jag lova. Tog några foton med mobilen, men lyckas inte få in dem här. Har i alla fall försökt.

Eva från Ilha kom idag, för en mellanlandning, eftersom hon reser till Sverige i morgon. Just nu packar hon om sin resväska, jag sitter i sängen och bloggar och ute blåser det friska vindar.

Vi väntar och vi väntar på att Agy skall komma. Han skulle resa tidigt från Nacala Porto idag för att vara på kontoret klockan halv nio. Klockan tio kommer han. Jag ser hur han hänger med axlarna och ögonen är röda. Han har inte sovit på hela natten. Då berättar han att hans mors två systrar dog i gårkväll. Den ena systern hade insjuknat i diarre och den andra kom för att hjälpa till. Efter bara några timmar var de båda döda. Kolera kan döda på bara ett par timmar. Tidigt i morse dog hans kusin på intensiven i Nampula - kolera. OCH HAN KOMMER TILL JOBBET!

Ja, nu har det börjat igen. Denna fasa. Ändå har regnen inte startat än, det är tidigt. Nu får vi se upp ute på landet. Folk får ibland för sig att sjukvårdsarbetare och andra “främlingar” sprider kolera och så blir det upplopp. Förra året förstörde befolkningen en skola och ett sjukhus och dödade några röda korsarbetare. Jag blir alldeles matt när jag tänker på allt som hände förra året.

Ja ja, nu skall jag i alla fall sova tidigt, för i morgon börjar en tvådagars mastodont konferens med alla parters i projektet. Får nog ladda upp med kaffe-thermos, äpplen och sockerfri läkerol från Sverige.

DEEEET var en lång paus. Jo, två månader i Sverige, sov mycket, träffade vänner, släktingar, barn och barnbarn.

Men det är många kluvna känslor inför en framtida hemkomst. 16 år utomlands och, jo jag har förändrats en del, har andra förväntningar och en annan sorts tolerans och icke-tolerans. Det perfekta finns ingenstans, och just nu vet jag i ärlighetens namn inte var det är bäst. Här kan jag köpa mig topp sjukvård och kvalificerad tandläkarvård, i Sverige är jag “utlänning” och mitt personnummer tycks ha försvunnit, enligt biblioteket i Malmö existerar jag inte. Alltså, att få köpa och göra en mer avancerad undersökning i Sverige - det gick inte. Svaret: Vi har ingen överenskommelse med Mozambique. Så läkarremissen från en av våra topp experter har inget värde i Sverige. Nåja, det är kanske inte det största problemet, men jag tycker att det blivit så mycket EGO i samhället. Kanske är jag ute och cyklar, så argumentera gärna med mig och motbevisa mig.

Alltså, är nu tillbaka på min stol igen. Men den 1 November flyttar jag till Maputo, huvudstaden för ett annat jobb. DET ser jag fram emot.

När jag anlände i Maputo så var det dagen efter att det stora upproret slutat. Vägen från flygplatsen in till stan var fläckig av svarta stora märken, där man har bränt däck och blockerat huvudvägarna. Orsaken: höjda el- och vattenpriser. I ett fattigt land är detta allvarliga saker. Protesterna var omfattande i Maputo och ett par andra städer, de höll på i fyra dagar och all verksamhet stannade. Affärer blev rånade och privatpersoner som befann sig ute attackerade. Men nu är det lugnt igen.

I Maputo, på väg till Sverige. Bor hos vänner, och har hunnit med en vända till sjukhuset för kontroll, varit på organisationens huvudkontor, varit på UNICEF och pratat barnvågar, träffat en gammal kollega och nu sitter jag här i Hannas och Muririchos soffa - halvdöd och ser på TV hur folk pucklar på varandra i Jerry Springer Show. Det är något djupt patologiskt i att man kan göra konflikter till ett nöje för en skrattande publik. Egentligen är det inte så långt från forntidens offentliga avrättningar på torget. Vi är nog inte mycket mer förfinade än för några hundra år sedan. Skall bli skönt att komma hem till präktiga Sverige igen, där vi pratar om etik,  moral, omsorg och solidaritet - eller hur???

Svalt och skönt i luften, så jag passade på att ta en promenad i stan. Trottoarerna är fulla av folk, och gatuförsäljare som lagt ut sina varor direkt på trottoaren, det blir trångt om gå utrymme och alla trängs för att komma fram.

Så plötsligt blir jag distraherad av en ung man, men av någon underlig anledning släpper jag inte ögonen från väskan, Då ser jag en mörk hand dra i blixtlåset till ett av väskfacken. Jag slår till honom lite lätt och säger: Jasså, ni arbetar i lag i tjuvarnas förbund.

Efteråt tänker jag, att jag skulle ha blivit arg, tagit tag i handen, skrikit LADRAO (= tjuv)och knäat honom i skrevet. Men det gjorde jag förstås inte.

400 meter vidare längs med gatan, händer det igen. Denna gången är det en man som drar mig i högerarmen och säger: senhora, senhora….. Han drar och drar, jag blir irriterad, men tittar inte på honom, jag bara skakar av mig hans händer och håller stadigt tag i väskan, alltmedan jag försöker se vem som är hans kumpan, och det ser jag. De håller alltid huvudet bortvänt, alltmedan händerna skickligt letar sig ner i andras fickor, eller rotar runt i andras väskor.

Det är inget kul att gå på promenad när man hela tiden måste vara alert.

Det finns förstås ett sätt. Det är att be någon av de vanliga gatugrabbarna att flöja med på promenaden. De fungerar då som skydd, eftersom de dels är kända själva och dessutom vet vilka tjuvarna är. I solidaritet med varandra stjäl de inte från någon kompis “kund”. Ibland praktiserar jag detta systemet, men det innebör att man också måste prata lite och vara social, vilket jag inte alltid känner för att vara.

Någon gång mellan September 1965 och Februari 1966 landsteg den dåvarande sjömannen John Simson eller kanske Simpson i Mozambiques huvudstad Lourenco Marques idag kallad Maputo. John träffade då den söta Elisabet Miell, blev förälskad och gossen Mario blev till. Dock var John tvungen att fortsätta resan och fick aldrig se sin son Mario, som föddes den 6 juni 1965 i Maputo. Mario vet inte så mycket om sin biologiske far mer än att han lär vara tvilling och att han är Svensk. Modern gifte sig och bor numera i Tyskland sedan många år.

Mario Albert de Faria Gonsalves är min kollega och otroligt trevlig, påminner lite om Ramboo, men i en synnerligen sympatisk version.

Om någon vet hur man gör för att hitta John, eller till och med kanske känner honom eller hans tvilling bror/syster så vill jag gärna förmedla kontakten med Mario. Mario är för övrigt gift och har två enormt söta barn, en flicka och en pojke som han ofta tar med med sig ut på diverse aktiviteter.

Ja, det var dagens efterlysning. Tror jag skall sätta ut detta på Facebook också. Det kanske nappar.

Riiiing Riiiiing, det var klockan vid ytterdörren dörren som ringde. Jag satt på toaletten, men fick skynda mig. Signalen var ovanligt påstridig.

Utanför står nattvakten med ett underligt leende, han tittar på mig, vänder sig sedan om och tittar på de två andra vakterna snett bakom honom. En av dem har mörk klädsel och verkar vara chefen, den andra i vit uniforms skjorta och mörkblå långbyxor. De verkar lite nervösa alla tre.

Så börjar den som jag antar är chefen att prata. Jo, min ordinarie vakt skall nu ha 30 dagars semester och nu får jag en vikarie i stället. Jag ser att han är lite osäker på mig om jag skall acceptera bytet eller inte.

Det är ju inte så konstigt egentligen, för jag har sagt ifrån på skarpen att jag inte vill ha en massa olika vakter, att mina två ordinarie inte får flyttas runt.

Var det ingen annat tänkte jag och ler snällt, tar dem i hand och önskar den nye välkommen.

Sedan kan jag inte låta bli att hålla mitt lilla förmaningstal: komma i tid, om försenad en timma blir det hemgång en timma senare på morgonen, inte avbryta den ordinarie vaktens semester som de gjorde förra året och placerade honom på en helt annan placering, bl.a. bl.a. bl.a…. pratar jag vidare..

Han heter Momade de nye, och verkar vara mer rädd för Maly , min hund, än för mig.

Får väl lämna en telefon i garaget till mina dagvakter så de kan sms,a till mig i Sverige när nattvakten inte dyker upp. Vet ju av erfarenhet att det sällan fungerar som det skall. Då ringer jag chefen för vaktbolaget och så ordnar det sig. Det skall nog gå bra - hoppas jag.

Har seglat omkring på ett ljusblått moln med en obestämd glädje som genomsyrat varje por av mig själv hela dagen. Vet inte varför, känner mig bara så där glad och lycklig. Kanske för att jag snart skall ha semester, kanske för att det har fungerat fint på kontoret, kanske för att alla 1800 frivilliga äntligen blir tränade i andra utbildningspaketet, kanske bara för att jag lever, är frisk och har en längtan efter framtiden. Just nu älskar jag hela världen.

Alldeles tyst ute, nästan kusligt. Inga bilar, ingenting, inte ens Maly, min lånehund skäller, han ligger på verandan och sover i korgstolen. Myggnätet över sängen sackar, det verkar som om allting har lagt av. Det är sista veckan på jobbet innan min två månaders långa semester och jag har börjat planera överlämnandet till mina kolleger. På jobbet en massa möten på gång, fyra olika besökare på ingång, två konsulter på väg och jag bara ler lyckligt och tänker - Ja, det får dom andra ta hand om. Bryr mig inte, skall bara se till att lämna ett rent skrivbord och inga högar. Jimme vad gott! Jag njuter.

Kanonfest på Evas restaurang Ancoradoura på Ilha. Alla hennes stamgäster och vänner var inbjudna. Trummorna dundrade på och några av oss kunde inte sitta still utan dansade, ja vi var förstås bara kvinnor som vågade. Herrar har ju lite svårare för att göra bort sig. Men vi vickade på rumporna, rullade med magarna och svängde på höfterna till det hetsiga rytmiska trummandet - vansinnigt kul. Min yrsel hjälpte förstås till att göra det hela lite mer svängigt.

Så upptäckte jag att “Gruppies” finns även här. Den attraktive keyboard spelande grabben hade en söt liten gruppie vid sin sida hela tiden. Hon stod troget vid hans sida hela kvällen och log med hela ansiktet. De små flätorna stor rakt ut och hon såg ut som en liten igenkott.

Som den “slitna kvinna” jag är, så gick jag hem redan vid halvelva tiden. Men Eva höll på till 04 på morgonen då hon kom hemtrippandes. Sedan klockan 08 på morgonen var hon uppe igen. Den kvinnan sover visst aldrig.

Vi åt frukost och jag begav mig av till Nacala, men först efter att ha besökt Michelle, min Peace Corp volontär som jag ansvarar för.

Nacala - där var det oroligt vid salinas. På morgonen hade ett 40-tal före detta arbetare blockerat grindarna till saltfarmens maskinförråd och porten till villan där jag bodde. Stora trädstammar på uppfarten och skränande berusade män. Inte kul. Det går inte att resonera med alkohol-påverkade arga män, som dessutom aldrig har gått i skola. Dessa männen hade haft ett fyra månaders tidsbegränsat extrajobb och nu ville de ha avgångsvederlag. Det var tre veckor sedan deras jobb upphörde, men denna helgen hade de kommit på att de ville ha extra pengar förutom de löner som de redan fått. Förmodligen för att det var storhelg i Mozambique och då dricker de flesta män sig rejält berusade. Då blir det lätt aggressioner och ilska som denna gång riktade sig mot den förre arbetsgivaren. Polisen var på plats, men kunde inget göra. Det hela slutar med att nu är hela salt farmen stängd fram till dess att man har fått lugn och ro igen. Vilket nu innebär att det är flera hundra andra män och kvinnor som inte kan arbeta dessa dagarna och alltså inte får någon inkomst.

Men nu är jag hemma i Nampula igen, lugnt och tryggt, med vakt och hund på min gård, sitter i sägnen och hör det rytmiska trummandet lång bort på någon annans gård. I natt skall jag sova lugnt.

Min kollega Ce var mycket ledsen idag. Hennes treåriga dotter hade i går blivit våldtagen av deras nioåriga grannpojke. Vad säger man? Ce upptäckte det när hon skulle bada flickan igår kväll.

När sådana här saker händer måste man först gå till polisen som ger en remiss till sjukhuset där de då ger omedelbar förtur till läkarbesök. Annars tar sjukhuset inte emot.

Pratade just med Ce, flickan gråter och har ont och Ce är helt förtvivlad. Mormodern som har hand om flickan när Ce arbetar är handikappad på grund av kraftig övervikt. Hon har stora svårigheter att röra sig, och befinner sig för med mesta inomhus, och naturligtvis är det inte den tillsyn som behövs av en nyfiken liten treåring.

Pojken ifråga har mycket svåra hemförhållanden med hugg och slag och vem vet vad som mer förekommer inom det hemmets väggar. Detta var nämligen inte första gången som gossen har förgripit sig på ett barn.

Pappan till flickan ansåg att flickan var skyldig - vilket förstås är enormt upprörande. En treåring skyldig till att ha blivit våldtagen! Det finns mycket informationsarbete att göra inom detta område.