Morgonfunderingar.

Det är fortfarande mörkt ute. Kaffet har redan svalnat i muggen och jag funderar allvarligt på att krypa ner i sängen igen. Hjärnan maler på och alla tankar som tumlar runt i huvudet får mig att sova i tangotempo. Hit och dit med snabba ryck. 

     Det är tidig torsdagsmorgon och jag har en hel "ledig" dag framför mig. Ledig men fylld av måsten som absolut måste göras. Inga inplanerade möten, bara städa upp efter allt annat. 

     En och annan bil passerar på Ärtholmsvägen utanför mitt köksfönster. Bilarnas lyktor glänser i den våta asfalten. Jag drar ett djupt andetag och tänker på vad skönt det är att jag bor i Malmö, nästan längst söderut i Sverige. En del säger att Malmö är ett blåshål. Javisst det blåser nästan hela tiden. Bort med luftföroreningar och in med frisk havsluft. Så känns det i alla fall. + 7 grader varmt just nu och slutet av november. Inte illa. 

     Jag ser konturerna av en ensam person med stor ryggsäck. Hen skall gå uppför de tio trappstegen mot slänten mellan huset och vägen. Det är något rituellt. Hen lyfter den ena foten efter den andra upp mot nästföljande trappsteg, tio gånger innan hen tar steget upp. Så fortsätter det ända upp till sista trappsteget. Uppvärmning efter en natt ute? Eller tvångstankar för att beveka de mörka krafterna och undvika någon okänd fara? Jag undrar hur många som sovit ute i natt. 


En fråga

Jag fick en fråga idag. "Kan du tänka dig att ställa upp som studieansvarig i vår PRO förening?"

Min första tanke var, jag har inte tid och jag bad henne återkomma nästa vecka för besked.

Så naturligtvis satte min hjärna igång och jag började fantisera om allehanda aktiviteter som skulle kunna ordnas. Det finns också en annan kvinna som jag tror skulle vilja vara med. 

Det är bara ett stort problem. Jag vill vara fri, jag vill resa och inte ha något som binder mig. Jag vill kunna försvinna flera månader i streck utan att bli saknad. Livet har varit fyllt av plikter, måsten och att uppfylla andras behov. Nu är jag inne på den andra planhalvan i livet scenen är min. Det får nog bli ett nej. Men visst kittlar det lite. 


Prylar och sentimentalitet

Så mycket grejer. Ändå har jag sorterat ut genom alla byten av bostäder och uppehållsorter.

Förmodligen har jag inte speciellt många prylar om jag jämför med andra i min ålder. De som bott i villa större delen av livet, haft barn som flyttat ut och kanske har källare och vind med massa spännande lådor och väskor.

     Jag kom hem till Sverige för sex år sedan, efter tjugo år utomlands. Två kubikmeter tog jag med från Mozambique, mest tyger och statyer. Nu känner jag nästan ett obehag när jag tänker på saker som jag har haft undanställt och lagrat i lådor under min frånvaro. Sentimentalt, javisst det är det som är hela problemet. Mina barnbarn kommer förmodligen att få  skratt attacker när de ser alla tre hundra örhängen eller hundratals halsband som ligger i vackert snidade sandelträd lådor. Nåja, det är kul smycken, speciella och mycket Afrikanska. De får nog en god slant för dem en dag. 

Lådorna med konstnärsmaterial eller pysselverktyg är ytterligare något att fundera över. Jo jag har nio barnbarn mellan 5 och 15, så det ordnar sig nog. Det kanske inte är så illa i alla fall.


Mat och butiksmaraton.

Nordenskiödsgatan längst ner mot vattnet, jag rundade hörnet med snabba steg och hittade ingången till Studiohuset. Jag var varm och lagom svettig efter promenaden från centralstationen, när jag ångade in i den enorma ankomsthallen. Jag kastade en blick mot den imponerande öppna receptionsdisken som servar hotell och företag i byggnaden och konstaterade att jag kommit i tid. I morgon fyller svägerskan år och de hade beslutat att tjuvstarta med firandet en dag innan. Ett par minuter senare kom de. Upprymda och glada, tågade vi med bestämda steg in i restaurangen, Lokal 17. Det dröjde inte länge innan en lagom lätt tatuerad servitris med glimten i ögat hade övertygat oss om att allt på menyn smakade utmärkt. Vi beställde, fick in och det var verkligen en upplevelse. Riktigt gott alltså. 

     Nu har det gått så lång tid sedan vi sist träffades, så vi tre damer beslöt oss för att gå en liten promenad i stan tillsammans. En promenad som varade ända fram till 19 tiden och då hade vi hunnit besöka MÅNGA butiker och tagit en välförtjänt fika efter några timmar. Det fanns så mycket att prata om, att titta på och att diskutera. Priser, stil, material, % ull i plaggen och vilken lakrits som svågern nog skulle gilla bäst.

     Lagom mör i benen tog jag sedan bussen hem till Fosiedal. Men jag gick inte in till mitt, utan åkte direkt upp till 8e våningen och min väninna för att byta hennes förband på det nyopererade benet. Blev sittande där några timmar och småpratade om livet och döden, mord och självmord. Så småningom gick samtalet över till kaktusblommors olika färger. Efter det kände jag att det nog var dax att åka ner till mitt. Men först förbi brevlådan. Där fanns en överraskning. Ett stort brunt kuvert bland tidningar och andra brev med fönster. En god vän hade skickat en triss-lott-julkalender. Så nu kommer jag att skrapa luckor i hela 24 dagar. Spännande. Tänk om...


Små glädjeämnen

Jag sitter vid mitt köksfönster, kaffet nästan urdrucket och ute är det dis och blåsigt. Asfalten på gång- och cykelstigen har ännu inte torkat upp efter nattens regn. Solen kämpar för att ta sig igenom molnen. Det blir nog en fin dag. Jag har fått ett nytt glädjeämne som lyser upp mitt sinne. Han heter Fonsie, är 8 månader och jag har fått äran att bli hans dagmatte vissa dagar i veckan. Att se honom hoppa glädjeskutt när vi träffas, titta in i hans ljusbruna nyfikna ögon och höra honom snarka när han somnat efter en promenad. Håll med om att det är härligt.

Jag samlar på glädjeämnen och han är en av dem. 


Hallå där - Vart tog tiden vägen?

Minsann, Jag hinner knappast med när tiden rusar på. Med lite flåsande kanske jag kan hinna ikapp.

Alltså, så här ser livet ut nuförtiden:

Pensionär som fortsätter att skriva och fantisera i en annan verklighet, aktiv i bostadsrättsföreningen och sedan i valberedningen för vår stora förening med 539 lägenheter i 15 byggnader. Kul jobb men också ganska tidskonsumerande ibland.

PRO har en hel del trevliga aktiviteter i mitt område.

Pandemin gjorde att jag inte kunnat träffa mina 6 barnbarn här i Malmö eller de 3 som bor i Kalifornien, men nu blir det ändring på det. Första "sleepover-helg" av en 8 åring sker snart och sedan kommer en 6-åring och efter det två 12-åringar under varsin helg. Gissa om jag tänker skämma bort dem!!! Vi har mycket att ta igen.

     Böckerna, som aldrig känns färdiga är hela tiden på gång. Jag har studsat tillbaka till 1960 talet i Mocambique och ägnar stor tid åt Ovaro. Mer säger jag inte nu.

De flesta vardagar mellan kl. 10 - 13 har jag skrivtid tillsammans med Nina i Mocambique. Vi möts i Zoom, pratar lite och sedan skriver vi var och en på sitt. Det blir liksom att sitta tillsammans utan att vara fysiskt nära. På söndagarna har vi "Sunday Summit möte" där vi pratar igenom den gångna veckan. Att pandemin stängde av oss pensionärer är sant, men å andra sidan så öppnades nya fantastiska möjligheter som nu har blivit vardag i stället. 

     Vänner, detta blev en lång redogörelse, kanske lite tråkig att läsa. Alltså slutar jag här för denna gången. 

Ha det gott och var rädd om dig. 


Bit för bit närmar jag mig målet.

Nu har jag gått igenom hela romanen och försökt hitta fel och svagheter. Dags att kalla in en arme av kritiska konstruktiva människor som kan se det jag inte ser.

I morgon åker jag hem till härliga Malmö och då skall jag skriva ut allt och läsa igenom på papper. Längtar efter att fortsätta på nästa bok och se vad som händer med Naahe och hennes dotter Nakuru. Kommer Naahes kärlek Juron tillbaka? Jag vet inte än. Ovaro hamnar i alla fall hos sin bror i Maputo. 


Processen är i full gång.

Läser mitt manus igen och igen och igen. Stryker några ord, byter ut, blir tveksam. Skall jag stryka hela inledningen? Eller skall jag skriva en helt ny? Andra delen av boken är klart bäst. Jo jag har nog lärt mig en del under de två åren på författarskolan i Lund. Alltså – jag skriver nog en sprillans ny inledning☺

Boken ÖVERLEVAREN är nästan klar.

Boken med arbetsnamnet ÖVERLEVAREN har nu blivit klar och godkänd av författarskolan i Lund. Mina karaktärer Ovaro gift med Wiiwa och Naahe förälskad i Juron har fått ta det lugnt ett tag.

     Romanen utspelar sig mellan 1965 och 1975 under pågående befrielsekrig i Mozambique.

     Målsättningen är att jag skall skicka in mitt manus till något förlag i september i år. Men innan dess vill jag göra några sista förbättringar, bland annat göra Ovaro och Naahe mer ”djupa” i sina personligheter.

     Om du undrar över deras namn, så har jag tagit dem från Makhua, lokalspråket i norra Mozambique. Ovaro betyder försäkra, ta tag i och det stämmer med hans roll som handelsman. Naahe betyder gasell eller hjort. Hon är en ung, smidig kvinna som väljer att utbilda sig till en traditionell medicinkvinna/häxdoktor. Hon vill både hela och tala med andarna.

     Nu är det sommar, solen har gjort oss glada och livet känns lättare på alla fronter. Dags att låta Ovaro och Naahe komma till tals igen.

 


Skrivandet tar över mitt liv.

Naahe, en av huvudpersonerna i min roman väcker mig mitt i natten. Hon är uppkäftig men också sårbar. I natt frågade hon mig när jag hade tänkt fortsätta med skrivandet. Hon tjatade och upprepade – ”det är bråttom.”  Visserligen bor hon bara inuti mitt huvud, men hon känns skrämmande verklig, speciellt på nätterna. 

     För att få tyst på henne har jag nu avsatt tid åt det fortsatta modellerandet av scener och händelser. Jag funderar faktiskt på att låta henne, Ovaro, Wiiwa och Juron komma till tals här i bloggen.  Jo, så får det bli.


Ett år igen som passerade så snabbt.

Har kommit igång med mitt skrivande, tack vare kurskamrater och en suveränt bra handledare. Björn Larsson heter han, strukturerad och inte rädd att säga vad han tycker. Precis vad jag behöver i detta nya hantverk som nu skall tränas in.

Min kommande roman har jag preliminärt döpt till ”Överlevaren”, eftersom det handlar om en man som föddes på 60-talet i det då av portugiserna kolonialiserade Mozambique. Två krig, familj som försvinner och hur han överlever och till slut får ett bra liv.

Vet inte hur mycket jag skall skriva om mitt skrivande här i bloggen. Det är ju min egen process och inget som jag kan lära ut till andra. Vi får se hur det går. Lovar inget. MEN JAG HAR RIKTIGT KUL NÄR JAG FANTISERAR OCH SKRIVER. 


Tillbaba i Mozambique

Efter drygt ett år i Sverige är jag nu tillbaka i Mozambique, men bara under två månader. Fixar med papper på huset och betalar den årliga fastighetsskatten. Nu är det klart, och bilen startade igen efter ett års vila och NU - äntligen lite semesterkänsla. Har kört de 450 km upp till Pemba från Nacala Porto och bor nu hos min väninna Hanna och hennes man Muarabo. De bor i en typisk "bairro", i ett hus med bambustaket runt omrkring. Till lyxen här hör en lång sandstrand 300 meter från huset, så nu har jag blivit nästan lite bränd.
En glad nyhet är också att jag har kommit in på författarskolan vid Lunds Universitet. Börjar den 29 augusti. Gissa om jag är lycklig. Mer nyheter kommer så småningom...

Jag Lovade

Jag lovade....att börja skriva i bloggen igen. Men startsträckan är lång. Nu har jag i alla fall börjat få lite struktur på min historia. Den handlar om några människor i Mozambique, främst då gatuförsäljare, vakter, hemhjälp och deras liv. Under mina 18 år i Mozambique lärde jag känna en hel del intressanta människor, fick ta del av deras historier och livsöden. Det är det jag vill försöka beskriva. Vet inte om jag någonsin kommer att lyckas hamna bland de 0,3 promille som blir publicerade, men jag skriver i alla fall. Inte minst för mig själv som en slutuppgörelse med mitt nu avslutade liv i Afrika.

 

Idag har jag skrivit om Abdallah som är 74 år och nyligen har fått arbete hos en ung familj i en uppdiktad by, Xylia, utanför Maputo. Abdallah kommer från norr, har varit en lyckad handelsman, men sjukdom och de två krigen tog allt ifrån honom, fru och fem barn. Han flyttade ner till huvudstaden för att bo hos sin äldre bror som var pensionär efter många år som soldat i befrielsekriget. Men brodern dog och Abdallah hamnade på gatorna för att försörja sig.

 

Dagens text utspelar sig under en måltid hemma hos det unga paret Brito och Celine.

Jag kommer inte att skriva några detaljer här i bloggen, men vill gärna låta er som eventuellt läser detta få en liten glimt in i min process med själva skrivandet.

Kommentarer och idéer är mycket välkomna.


Oj Oj Oj vad tiden går….Nu skall jag bli författare....tror jag.

Har nu varit hemma i Sverige i ett år och 13 dagar! Ärligt talat – varje dag har varit helt fantastisk. Efter närmare 20 år i värme och sol, så kan jag lova att en mulen himmel, regn, snö och frisk luft känns som en befrielse.

Det finns så mycket att berätta och därför planerar jag att försöka formulera mig i en bok. Men först vill jag lära mig skrivandets hantverk – och det är en konst i sig har jag förstått. 

Men det finns de som vet, så i november förra året deltog jag i en skrivarhelg som leddes av Veronica Grönte, från författarskolan och hennes Maketemetod.  Hej å hå, vilken upplevelse! Så nu har jag bestämt mig för att fortsätta i en femdagars kurs hemma hos henne, då jag får lära mig mer om dramaturgi och persongestaltning.

JO, jag har redan skrivit ner ett skelett eller benet som Kim Kimselius kallar det, men nu måste jag hitta metoderna för att sätta kött på benen, och se till så att historien blir lite spännande att läsa.

Alltså, har jag tänkt mig att börja starta blogga igen, och kanske ge er lite glimtar av hur det går med min nya verksamhet som ”författare”.

Jag räknar också med dig som läser detta, att du kanske kan ge mig feedback och lite nya idéer på det som jag kommer att delge dig genom bloggen.

 


Snart kommer den på riktigt - VÅREN.

Malmö håller på att tina upp. Uppknäppta jackor, och man går med lite långsammare steg än vanligt. En och annan vågar sig på att sitta ute med sin kaffe-latte i handen. Längtan efter den riktiga våren, med löften om en sommar är påtaglig idag. Känner hur glädjebubblorna rumlar runt i min kropp. Om en timma skall jag träffa min son, vi skall ta en promenad tillsammans, prata lite och kanske dricka en kopp kaffe. Han är nog den vackraste och finaste mannen och pappan i hela Sverige, säger jag - en stolt och lycklig mamma-farmor.


free counters
RSS 2.0