Köksbestyr innan festen
Atumane äter med god Aptit
Tatannia på 1års dagen buren av favorit moster Paula
HIV
Ögonen glittrar och hon skrattar lyckligt när hon berättar att hennes svägerska testade negativt på sin HIV test idag. Det betyder att deras lilla barn på 4 månader inte är smittad. Det är “bara” maken som är HIV positiv, vilket han upptäckte för en månad sedan. Han är nu den 4e i samma familj som är smittad. Fadern dog för två år sedan, modern lever med viruset sedan tio år tillbaka, men börjar tackla av. Min väninna är än så länge negativ, men har en make som hon inte kan lita på. Sedan har hon en 18 årig lillebror i en annan stad, även han hiv positiv.
Hörde idag att inte alla i Sverige får testa sig, bara de som befinner sig i riskgruppen. Är det verkligen sant? Är det också sant att hotellen inte har kondomer på hotellrummen? Bibeln som oftast finns hjälper inte i alla situationer.
Inget speciellt
Antonios pappa mår inte alls bra. Kommer han att klara sig?
Soraya handlar och planerar födelsedagsfest
Rodriguez, min 71 åriga hemhjälp har köpt 9 stora mangos
Ausi har fotograferat Antonios familj idag
Ausi och Cremilde förbereder ett dokumentations projekt.
Jag mår fint.
Inbjudan
På bilden några veckor gammal
Soraya, 15 år, har under året som gått pyntat sina väninnor, flätat deras hår i konstfulla slingor och sparat ihop till 100 meticais, motsvarande 35 kronor. För dessa pengarna har hon idag köpt ris, lite bönor och vetemjöl till en tårta. Hennes lilla dotter Tatinna fyller nämligen ett år den 8 januari. Ettårsdagen är den viktigaste födelsedagen i ett barns liv i Mozambique för då har barnet överlevat sina första kriser i livet och det måste firas. Idag fick jag en fantastiskt sött hopskriven liten inbjudan på en papperslapp. “CONITE, Tatinna tem a honra de convidar a Sra. Greta a participar seu lanche sera no dia 08/01/2010 pelas 18:00 horas, na residencia dos seus avos. NB: Nao perca a precensa” Med andra ord: INBJUDAN, Tatinna har äran att inbjuda Fr. Greta att delta i en måltid den 8 januari 2010 klockan 18.00 hemma hos sina far och morföräldrar. PS. Utebli inte.
Nej jag uteblir inte och jag tar med mig en levande kyckling.
Antonios Pappa
Antonio, en av mina dagvakter är ledsen idag. Hans pappa blev akut opererad för ett stort ljumskbråck för tre dagar sedan och har redan skickats hem, febrig och med smärtor. Ja, hem är ju lite komplicerat i hans fall, eftersom han lever alldeles ensam. Här i Mozambique är det mycket ovanligt att någon bor helt själv, men det gör i alla fall Antonios pappa. Nu bor han dock tillfälligt hos Antonio och hans familj. Det är varmt både ute och inne i hans enkla hus byggt av lerblock, och det är inte svårt att föreställa sig hur den nyopererade mannen känner sig just nu. Antonio har nyss fått elektricitet installerat i huset, och nu har vi bestämt att han skall köpa en liten golv fläkt till sin pappa. Hoppas nu det går bra, annars blir det en begravning igen. Livet är så skört på vår halva av jorden.
Fotfil och Djurens Vänner
Får jag se, vad har du i påsen?
Vi, Ausi och jag är inne på postkontoret i stan för att hämta upp ett paket idag. En kvinna som jag känner sedan flera år tillbaka ropar oss till sig. Hon har sett att Ausi har en halvgenomskinlig påse med typiskt kvinnliga grejer i, krämer och liknande. Nu vill hon se vad som finns i påsen. Jag har lite svårt för att hålla tillbaka ett intensivt fnitteranfall som vill bubbla upp ur halsen. Så typiskt okänsligt och nyfiket. Vi går fram och låter vi henne plocka upp den ena saken efter den andra, alltmedan hon frågar vad vi skall ha det och det och det till. Jo, hårinpacking som får sitta i 20 minuter, sedan sköljas bort, ett paket dambindor, det intresserar henne inte, fotfil till fötterna. DÅ spärrar hon upp ögonen - fotfil - behöver ni vita också fotfilar? Vi Svarta har så hårda fötter, men ni…. Hon är uppriktigt förvånad. Då vänder jag upp min fot och visar min häl, jag pekar och säger: känn. Men det gör hon inte. Efter att ha gått igenom allt säger vi glatt hej då och går ut i posthallen.Under tiden har det börjat störtregna, ja störtregna. Nu blir vi ståendes i minst 20 minuter. Jag passar då på att ta upp tidningen från Djurens Vänner som egentligen är till Lotta. Men hon har säkert inget emot att jag läser den. Jag börjar bläddra i den och mannen på min högra sida tittar också mycket intresserat ner i tidningen, speciellt på bild delen där en kvinna pussar en hund! Det har han nog aldrig trott var möjligt - att pussa hundar. Nästa bild är en storvuxen man som sitter och håller om en kanin. Jag känner hur min granne funderar så det knakar och han tycks tänka: Är det så dom gör i andra länder? Pussar hundar och kramar kaniner. Då vänder jag mig mot honom och säger “Jo så är det, vi älskar djur”.
Nu är jag lugn igen.
Har pratat med Lotta i Yemen och känner mig betydligt lugnare nu. Hon befinner sig inte på några känsliga platser och säkerhetsföreskrifter har gått ut till alla. Eftersom jag känner henne väl, vet jag att dumdristig är hon i alla fall inte och dessutom arbetar hon i en Svensk organisation och inte Amerikansk. Ja det var skönt, hurra för mobiltelefoner. Kolla gärna in hennes blogg: http://lottaimoz.blogg.se
Jag är orolig för Lotta i Yemen
Det har just börjat småregna ute och en känsla av befrielse sprider sig i kroppen. Men idag dansar oron i kroppen, mår nästan illa när jag tänker på min väninna som jobbar i Yemen för Svenska Rädda Barnen. Hela tiden pratas det nu på nyheterna om terrorister i Yemen, som om landet är terrorismens växthus. Det började med den misslyckade flygplansattaken på juldagen och nu---- Jag tänker på hennes två bonusgrabbar Edison och Emerson som behöver henne i många år framåt. Det har sina sidor att vara biståndsarbetare.
Salinas i Nacala-a-Velha, Mozambique
Visst ser det ut som snö, dessa salthögar. Man skördar salt två gånger om året, förutsatt att det inte regnar för mycket. Denna saltfarmen är den största exportören till utlandet av varor. Gissa hur fort det går för en traktor att rosta sönder? Det är härifrån jag hämtar mina 25 kg säckar med salt. Det smakar inte lika salt som vårat bordssalt.
Sko försäljning i Etiopien
Skor tillverkade av bildäck till försäljning.
Badkar av gamla bildäck
Jag var ri Etiopien för ett litet tag sedan och passade då på att besöka ett HIV/AIDS kollektiv. De tillverkar diverse saker av bildäck, bland annat dessa små badkaren. De gjorde också skor i olika utföranden. Köpte förstås en del, men de är ganska opraktiska även omde är färgglada och "vackra".
Mosquito tält
Jag åker INGENSTANS utan mitt mosquito tält. Här monterat hemma hos Eva på Ilha. Tältet är litet men garanterat mygg och loppsäkert. Många av de ställen jag har sovit på har varit mindre aptitliga, som golvet i ett apotek, golvet i en skolsal, ovanpå ett förlossningsbord, i ett garage som fungerade som förråd med mera. Jag har också en militär tält säng som ibland får komma med och en ihopfällbar stol och ett tangakök för mitt morgontea. Så det är inte så illa i alla fall.
Noddy funderar
Gröt kok
OJ det gick att ladda ner bilden.
1a Januari 2010
Första dagen 2010, sitter och tittar på Animal Miracles, blir glad och nickar jakande till det jag ser. Jovisst har djuren instinkt, hur många gånger har inte Noddy tröstat mig när jag varit deppig.
Idag skall jag starta med nya krafter, sortera ut en massa papper och sätta lappar på mina filer i plåtskåpet, söka nytt jobb, kolla in lite bloggar och betala hyran för fyra månader i Sverige.
Några timmar senare….
Har bjudit in Latifo, min vakt och han har just fått en DVD med foton från sin sons Initiations rit fest där jag var inbjuden som hedersgäst. Han sitter i soffan och tittat på bilderna via TV,s DVD spelare, pratar högst för sig själv och skrattar emellanåt. Lyckligtvis har han en egen DVD och TV hemma, så nu kan alla grannar se sig själva på TV! Det blir nog helgens högpunkt för dem. Jag tog cirka 200 bilder och en del filmsnuttar. Har en underbar liten filmsnutt där några dansande kvinnor kokar majsgrröt samtidigt som rumporna vickar upp och ner i takt med musiken. MEN TYVÄRR, internatet klarar inte några större filer. Tänk om jag ändå hade kunnat lägga ut det på U-tube.
Den runda sanningen
Pang, pang, två hårda höga smällar i snabb följd, vi kastar oss ner på golvet, jag och Ausi. Pistolskott. Förra gången blev det hål i muren till huset mitt emot, men det har de fixat. Vi sitter kvar på golvet i minst femton minuter, sedan går vi försiktigt fram till dörren, gläntar och tittar ut. Gatan är helt öde, min vakt sitter i mörkret och trycker. Vi frågar honom vad som hänt och då säger han: Det var en bil som körde över en petflaska.
Jag beslutar mig för att inte argumentera utan låtsas tro på hans “lugnande lögn”.
I Afrika är sanningen rund och i Sverige är den fyrkantig och exakt. Här talar man om vad man tror att folk vill höra, vilket kan driva en till vansinne ibland. Men även det lär man sig hantera och sortera. Uttryck som “fica pouco- inte långt kvar” är ett svar man kan få längs med vägen, när man undrar hur långt till det är som man skall åka. “fica pouco” även om det är 20 mil kvar, allt för att man inte skall bli besviken utan hålla modet uppe. Den runda sanningen.
Tiggerier och "lån"
Idag har det varit en strid ström av folk vid min grind, folk som kommer för att be om pengar. Jag är utlänning och förmodat rik. Jovisst, jag har mer pengar än de som ber, men jag kan inte hjälpa hela världen. Tack och lov har jag lojala vakter som skyddat mig hela dagen idag och igår. Det är alltid värre runt stora helger.
Jag tror att alla dessa tiggerier är det svåraste med att bo här i Mozambique. Det går inte en dag utan att någon, både känd som okänd vill ha pengar. Även arbetskamrater som har egen lön. Var finns stoltheten? Jag blir misstänksam mot alla som vill erbjuda vänskap, för jag vet av erfarenhet så slutar det alltid med att de vill ha något av mig, låna bilen (vilken jag aldrig lånar ut), låna min kamera, min dator, min hårddisk, mina böcker - och om jag någon gång lånar ut får jag det inte tillbaka utan att ha sagt till minst tre gånger. Ändå fortsätter jag att låna ut.
Strej IGEN
Nu har dom börjat igen. Ingen lön sedan Oktober och tålamodet är slut - igen. Jag skriver om vaktbolaget OMEGAS vakter. Vem vill ha en vakt som svälter, som inte har fått lön, som har skulder till släktringar, grannar, vänner och bekanta. Mozambique påstår sig vara en demokrati, men hur kan det då komma sig att vaktbolaget, som enligt rykten ägs av en högt uppsatt partimedlem, är så i grunden miss skött, så de inte ens kan betala lönerna inför de stora helgerna. Det är skandal.
