Televisa och massa stubintråd
Hela kroppen protesterar och skriker NEJ NEJ inombords av trötthet, när jag lämnar huset på väg tillbaka till jobbet efter lunchen idag. Sakta vankar jag fram, rundar hörnet med den illgröna muren.
Jag ser en liten man i blågrå overall sitta på en pall framför televerkets grå järnlåda. Tiotusentals blå och röda stubintrådar spretar ut ur boxen i en hysterisk röra. Jag stannar till, betraktar röran och tänker: Hur kan han hålla reda på allt detta? Innan jag ens har tänkt mig för, har jag frågat mannen hur han kan veta vad som skall vart. Han vänder sig om, tittar på mig och svarar: Jo det vet jag. Ett kort svar utan vidare förklaringar.
På marken ligger en stor bunt stubintrådar och jag frågar då vad han gör med dem. Han svarar: De har sin väg. Jaha tänker jag, de har sin väg, precis som allting annat här i Mozambique, inget får förspillas.
Jag blir ståendes i ytterligare en liten stund, och frågar sedan om jag kan få några bitar. Förvånat tittar han på mig, en vit kvinna som vill ha några trådar från ett televerksskåp. Så plötslig ler han och säger, Javisst om du kan tala om för mig vad du skall ha dom till. - Jag skall göra örhängen, svarar jag.
Jag kan se att han undrar om jag egentligen menade - göra örhängen. Han böjer sig ner och plockar ihop en rejäl bunt. Min trötthet försvinner med ens, och jag tar glatt emot bunten. Jag skall faktiskt ha dem till örhängestillverkning.
Några timmar senare, på väg hem från jobbet ser jag återigen den lille mannen vid teleskåpet. Nu har han satt in nya trådar, alla snyggt organiserade och inget hänger löst. Då kan jag inte låta bli att fråga hur han vet vad som skall vart och hur han kan veta var mitt telefonnummer kan vara placerat. Då ger han en detaljerad förklaring om boxar och nummer, centralen och informationer som han kan få.
Efter en bra stunds pratande vet jag att han heter Jorge och att hans bästa kompis i jobbet som han varit tillsammans med sedan 1982 dog i förra veckan. De var alltid tillsamman ute på jobben, men nu måste han göra allt ensam.
Det finns så många fina människor omkring oss varje dag, utan att vi lägger märke till dem. Mitt möte med Jorge idag gav mig en liten glimt av en stolt arbetare och hans stora kunskapsbank.
Hej
Fin historia, Jag kan se mannen framför mig.
Ringer i helgen. Köper nytt kort.
Ja du vilken tur att den "lilla" mäniskan ännu behövs med sin kunskap för där står vi oss nog slätt!
Roligt att se att du börjar komma i gång igen, roligt att få samtala med dej!
Hoppas att blir bra för dej, och nya intressanta arbetsuppgifter kommer dej till godo!
Så sant så sant. Och tänk att det finns fina människor som du, som genuint bryr sig, som SER den andra människan. Om vi bara stannar upp och ser lite mer - bekräftar, intresserar oss, lyssnar - ja, då skulle världen bli så oerhört mycket härligare på alla sätt. KRAM!
